88 vad vi fått veta nu vistades i Krasnojarsk. I hela Sibirien kände man till vad hon gjort för fångarna. Krigsfångarna hade själva i samband med de ständiga förflyttningarna muntligen fört ryktet härom vidare från läger till läger. Det var inte blott hennes uppoffrande omsorg för att hjälpa oss utan även hennes beundransvärda mod och dödsförakt, som outplånligt stod inristat i alla sibiriska fångars hjärtan. De ryska lägerkommendanterna hade stor respekt för syster Elsa. Om de fått nys om att hon fanns i närheten, gick den i Ryssland odödliga Potemkin igen, d. v. s. man vidtog — för 24 timmar — alla möjliga förbättringar i lägret. Men de hade ingen nytta därav, syster Elsa kunde de inte bedraga, hon kände Ryssland och dess folk i grund. Berättelsen om en slädfärd, som så när hade bragt syster Elsa om livet, upprörde oss mycket. På grund av den starka kölden inbäddad i halm och filtar hade hon under en resa till ett läger fallit ur släden i den rasande farten. Kusken märkte ingenting utan for vidare. Hinna upp släden kunde hon inte, så långt ögat kunde nå såg hon blott himmel och snö — och i Sibirien är det gott om vargar. Under åratal hade vi fångar sett döden i ögat i alla former, först vid fronten och sedan under fångenskapen. Vi hade lärt oss att ej frukta döden, men ryste vid tanken på dessa fruktansvärda faror och det hemska öde, som kunnat drabba Elsa Brändström. Den som erfarit, vilken förlamande inverkan skarp köld har på människan, vet vilken oerhörd viljestyrka, som måste ha fordrats av syster Elsa för att icke somna och därmed duka under. I denna fullständiga ensamhet gick hon en säker död till mötes, om inte ett fullständigt under, skulle inträffa. Man kan förstå, vilka tankar som under sådana