89 förhållanden måste ha trängt sig pa denna unga, energiska och sitt arbete så hängivna kvinna. Men undret skedde! Efter två timmars färd märkte kusken, att släden var tom. Trots att spåren snöat igen, hittade han vägen tillbaka och återfann syster Elsa i den vita ödemarken. Ar det underligt, att vi alla sedan år tillbaka avgudade den blonda svenskan och att vi alla varmt önskade att en gång få se och tala med henne? Äntligen skulle denna önskan bli uppfylld! Vi hade åter varit i lägret och gingo på den igensnöade vägen till stationen Innokentjewskaja för att fara tillbaka till Irkutsk. Stämningen var dyster, enär fläcktyfusen ånyo hotade lägret. Därtill kom, all det inte fanns minsta utsikt för oss att snart få återvända hem — efter fyra och ett halvt års vistelse i Sibirien! Tåget stod redan inne på stationen. På grund av den stora bristen på personvagnar voro bänkar insatta i vanliga boskapsvagnar, av vilka de flesta voro iskalla. Alla trängde sig därför in i de få uppvärmda vagnarna. Vi krigsfångar undveko emellertid just dessa, emedan risken att bli smittad genom ohyra där var mycket stor. 1 väntan på tågets avgång försökte vi hålla oss varma genom att stampa med lotterna i marken. Nu ljöd första signalen och strax därefter den andra. Den tredje, avgångssignalen, måste komma vilket ögonblick som helst. Från vår plats i den öppna vagnsdörren fingo vi då se en trojka med två officerare och en kvinna rusa fram i riktning mot tåget. Vem kan det vara? Innan släden stannat, hoppar en av officerarna ur, men faller och rullar runt i den djupa snön. I nästa ögonblick är släden framme. En högväxt dam stiger hastigt upp i vår vagn,