90 en officer räcker henne en väska — och tåget sätter sig i rörelse! Vi visste genast vem den blonda damen var. Det kunde inte vara någon annan än Elsa Brändström. Skrattande och glad över att i sista sekunden ha kommit med tåget står hon mitt ibland oss, hälsar och skakar hand med alla, som om vi voro gamla bekanta. Vi stå i ring kring henne under glatt samspråk. Hon pratar en stund med var och en av oss och frågar om ett och annat. Den som blir tilltalad känner detta som en särskild heder. Vi ha glömt våra sorger och känna oss lyckliga. Det är som om en strålande sol hade lyst upp denna mörka vinterdag. Nästan i två år hade vi saknat alla underrättelser hemifrån. Om och om igen måste syster Elsa besvara alla till henne ställda frågor sådana som: »Syster, när bär det äntligen av hem?» »Hur ser det ut i Tyskland nu för liden?» Hon är rörande i sitt tålamod med oss. Allas ögon äro vända mot henne, ty en var av oss behöver ju så väl höra ett tröstande eller uppmuntrande ord. Vi bli varma om hjärtat i denna strålande kvinnas närvaro. Vi äro övertygade om att här finns dock en människa, som helt förstår oss och som gjort till sitt livs uppgift att till det yttersta hjälpa oss. Det mod, som hon vid alla tillfällen visade, gör hennes verk ännu större. Vi ansågo också, att vad hon uträttat för fångarna var något nära nog övermänskligt, och kallade henne därför »Sibiriens ängel». En av kamraterna kan svenska och tilltalar syster Elsa på hennes eget modersmål, vilket väl aldrig hänt henne förut. Under en lång stund hör man blott svenska ord. Sedan vänder hon sig åter till oss andra, och tiden går alltför fort i hennes angenäma sällskap. Snart äro vi framme i Irkutsk. Gärna hade vi i timtai