109 hället, vare sig de gått in vid riksvärnet, ägnat sig ål något praktiskt hantverk eller slagit sig på att studera. Men alla äro lika varmt lastade vid sin barndoms paradis Neusorge. Carl-Heinz, jur. stud, och ordförande i studentkåren vid sitt universitet, tolkar allas känslor, när han skriver: »Jag har lämnat slottet Neusorge — men endast i yttre mening. Minnet av de rikaste åren i min barndom och ungdomstid har jag icke kunnat lämna. Jag kan knap past säga vad det är, som jag mest fäst mig vid. Är det slottet med den vackra, vidsträckta parken? Eller minnet av alla de människor vi träffade där — kamraterna som vi lärde oss hålla av — eller de äldre, som voro både våra lärare och vänner? Men ett vet jag bestämt: minnet av vad vi uppleva! är oskiljaktigt förbundet med två människor, barnhemmets stiftarinna, syster Elsa Bränd ström själv, och hennes väninna, syster Anni Rothe. Hur lyckliga voro icke vi barn, då syster Elsa kom och smittade oss alla med sin glättighet. Och syster Anni, som förestod hemmet, visste att hålla denna glädje vid liv, då syster Elsa var borta. Många av oss hade intet för äldrahem, men det fanns väl ingen, som hellre skulle velat vara hemma än i Neusorge. Jag minns, när vi rasade och lekte i parken, när vi i lindallén hälsade spöken från granngårdarna med präktiga käppar och när vi på söndagseftermiddagarna kappades om bollen. Så när hade jag glömt nämna, hur vi klättrade i träden, emedan del var »förbjudet». Syster Elsa var ständigt vid soligt lynne, men alltid gladast när småbarnen voro med. Blott en enda gång såg jag henne ond. Det var när en av kamraterna inte ville be om ursäkt för en dumhet, som han begått. Syster Elsa uppfostrade oss mera genom sitt exempel än med ord. Hon fordrade, atl vi skulle vara är