110 liga och hjälpsamma samt uppföra oss anständigt. 1 övrigt hade vi all upptänklig frihet. Visst inträffade också många allvarliga och sorgliga händelser under denna tid. Men framför allt minns jag de soliga dagarna med syster Elsa och alla andra, som där hlevo mig kära. Elsa Brändström var oss överlägsen i en sak, som vi ständigt måste lära på nytt: det var att först se det goda hos människorna. Sådant var livet på Neusorge, och vi Neusorgebarn skola minnas det så länge vi leva.» Barnen voro icke hlott varmt fastade vid Neusorge, utan de höllo också trofast ihop med varandra. De äro glada åt att träffas på de stora högtidsdagarna, och samtalet glider ständigt in på de gemensamma upplevelserna. Denna starka samhörighetskänsla är av största värde och för tanken tillbaka på den oskrivna lag, som gällde under barndomstiden, nämligen att allmännytta alltid går före egennytta. Som exempel härpå kan nämnas: En gång var det nära, att två pojkar blivit kuggade i realskoleexamen. Genast gjorde kamraterna allt för att hjälpa dem — Karl, niedersachsaren, med engelska, matematik, historia och fysik, en annan med franska, kemi och tyska. Den metod som användes var ständiga korsförhör dagarna i ända. Lärarna förklarade visserligen efteråt, att pojkarna hade utsatts för »tortyr», men det faktum, att de »torterade» klarade examen, betydde i alla fall en glänsande framgång för pojkarna. Men en gång blev verkligen en pojke kvarsittare. En sådan skam kunde man knappast överleva, och syster Elsas straffpredikan var anpassad efter denna uppfattning. Den lille förbrytaren försökte emellertid trösta henne med orden: »Men jag är den bäste bland kvar-sittarna.» — »Hur många är ni då?» frågade syster Elsa ängsligt. — »Två», blev svaret. Detta var för mycket