124 ningom underfund med, men vilka? Olyckskamraterna voro tydligen också nyfikna, ty en dag hörs plötsligt en svensk sång: »Här år gudagott att vara», men sista strofen klingade istället, »Oscar Sandberg från Kasanj». Alltså svenska kamrater. »Du gamla du fria» klingade omedelbart som svar. Små papperslappar kunde nu utbytas genom nyckelhålet. Vagnen saknade sängkläder och var ohyggligt smutsig, varför en grundlig rengöring måste företagas. Förhör, dålig mat, kackerlackor och hårda träbritsar kunde emellertid inte knäcka våra resenärer, och efter fyra veckor fördes de till Tjeljabinsk för att tillsammans med ett antal andra delegater interneras. Härifrån lyckades de komma i kontakt med svenske konsuln i Omsk, som kom dit och omedelbart lyckades befria Elsa Brändström. Hon medförde då pengarna, som delegaterna lyckats klara. Bl. a. var hennes kjol fodrad med sedelbuntar! De övriga delegaterna blevo fria först långt senare, så att deras resa tog tre månader i anspråk. När bolsjevikerna 1920 besatte hela Sibirien, stannade Elsa Brändström ensam kvar, vi andra drogo oss på order österut. Över Moskva återvände hon till Sverige och fortsatte outtröttligt med fångarnas hemtransport. Hennes eldsjäl var det som då satte liv i en stor insamling i Sverige, vilken resulterade i en stor expedition. Under sitt arbete i Ryssland hade många döende anförtrott henne sin oro över sin familjs vidare öden. Och Elsa Brändström lovade att hon efter bästa förmåga skulle ta sig an dem. Likaså hade hon klart för sig att många av de hemvändande sjuka krigsfångarna skulle behöva vila upp sig och omskolas en tid i en särskild miljö. Men härtill behövdes pengar, mycket pengar. Hon