Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I öfrigt bör arbetet lämpas efter hvars och ens arbetsförmåga. Den, som
efter den ådömda tvångsarbetstidens slut frigifves, skall ofördröjligen, i
enlighet med det för honom utfärdade passet, begifva sig till den ort, dil han
förpassats. Om han varit dömd till tvångsarbete i sex månader eller
där-utöfver, äger han icke under två år efter frigifvandet, utan särskildt tillstånd,
uppehålla sig utom den kommun, han tillhör, eller där han erhållit
behörigt tillstånd att vistas. Därjämte föreskrifves: »Kommunalmyndighet samt
lill-syningsman låta sig angeläget vara att bereda lösdrifvare utväg till arbete».
Genom några bestämmelser i nu gällande lösdrifvarelag och
fattigvårdslag ställas dessa i visst samband till hvarandra. Lösdrifvarelagen hänvisar
tydligen till den allmänna fattigvården sådan person, om hvilken den
säger: Den som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet
eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till lifvets
uppehållande oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete». Å andra
sidan finnas i fattigvårdslagen bestämmelser, som till arbetstvång hänvisa
vissa understödstagare, såsom tredskande fattighjon eller försumliga
familjeförsörjare. Dessa kunna hänfalla under straffbestämmelser, som återfinnas
i lösdrifvarelagen. Det vore gagneligt och billigt om dylika
underhållstagare blefve mer än hitintills underkastade lagens straffdom. Men delta
önskemål torde väl knappt uppfyllas, förr än i en ny fattigvårdsförordning
inryckes stadgandet, atl tredskande fattighjon och försumliga
familjeförsörjare skola behandlas i likhet med lösdrifvare.
En djupare inblick i den anhållne bettlarens och lösdrifvarens behandling
får man först genom en närmare kännedom 0111 tillståndet i de fängelser
och straffanstalter, där dessa olyckliga inspärrades icke sällan för hela
lif-vet. 1 århundraden tillämpades pä dem de för förbrytare fastställda
straffbestämmelserna, och långt inpå 1700-talet kännetecknas dessa af omänsklig
grymhet.
Öfver det fordom i rikets fängelser rådande eländet har en i det
föregående nämnd författare1 lämnat skildringar, som väcka fasa och afsky.
Fångarna inspärrades i mörka och fuktiga fängelsehålor, där de, ofta sedan
deras kroppar blifvit sargade eller stympade, öfverlämnades åt en nyckfull
behandling af råa knektar. Under denna uppsikt framlefde män, kvinnor
och barn gemensamt en tillvaro, som, i stället för ånger och förbättring,
alstrade hos dem än större förnedring och förvildning.
Till fästning dömdes i allmänhet endast sådana tiggare eller
lösdrifvare; som förut gjort sig saker till gröfre brott. Belastade med järnbojor
höl-los de till hårdi och tungt arbete. Flertalet ertappade lösdrifvare
inspärrades i läns- och häradshäkten, men dessa öfverfylldes ofta med andra
fångar och saknade möjlighet att sysselsätta de straffade. Under dylika
förhållanden kommo tiggarne icke ens i tilllalle att ådagalägga sin håg eller
duglighet för arbete. Det hände också all, medan verkliga förbrytare ultjä-
1 Sigfrid Wieselgrcn, Sveriges Fängelser och Fångvård från äldre tider till våra
dagar. Sthlm 1895. passim.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
