Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - V. Mäster Olof. — Förebilder. — Olika redaktioner av dramat. — Prosadramat. — Grundtanken. — Det historiska. — Mäster Olof är ett problemdrama och en bekännelseskrift. — Karaktärerna. — Dramats form. — Dess yttre öden. — Versdramat. — Jämförelse med prosadramat - VI. Första prosaskrifter. — Röda rummet. — Förhållande till Dickens. — Karaktärsteckningen. — Satiren: naturalistisk sedeskildring, men burleskt karrikerande. — Stilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 O AUGUST STRINDBERG
Koncentrationen utsträcker sig även till de uppträdande
personerna. Gert är undanskjuten, så att Olof överallt är
huvudpersonen; i prosadramat spelade Gustaf Vasa och marsken i
själva verket samma roll. Här är kungen försvunnen och
representeras av marsken.
Den lyriska stämningen över dramat är i ännu högre grad
utmärkande för versupplagan, som har något luftigt och
vår-friskt över sig.
VI.
Nederlaget med Mäster Olof glömde Strindberg aldrig.
Under den första tiden sökte han komma bort från
författarskapet och slå in på ämbetsmannavägen. Liksom Falk söker
döva sig med numismatik, höll han på att idiotisera sig med
kinesiska.
Emellertid skrev han under sjuttiotalets första år några
prosauppsatser. De utkommo samlade under rubrikerna Från havet
och Här och där i »I vårbrytningen» (1881). Till samma tid hör
också Från Fjerdingen och Svartbäcken, ur vilken en skiss varit
synlig i »Svenska Medborgaren» 1872, samlade utkommo de
under ovanstående titel 1877 och ingingo sedan i »I
vårbrytningen» 1881.
Dessa noveller ansluta sig till August Blanches berättelser
i behandlingssättet. Tydligast framträder detta kanske i För
konsten, där tonen genomgående är känslofull, som den är hos
Blanche, ej lätt ironisk, som den snart blir hos Strindberg.
Den handlar om ett gammalt stockholmsoriginal, som Blanche
omnämnt i en av sina romaner, men greppet och stilen äro
redan långt överlägsna Blanches ifråga om realism och
originalitet. Särskilt gäller detta om Upsalastudierna, som framställa
universitetsstaden i ny belysning. Den föregående
generationens Upsala var Gluntens, som fröjdat sig över kvartettsång,
värdshusliv och vigg. Refrängen på visan var: »Upsala är
bäst!» Strindberg uttalar icke sin innersta mening om staden,
som han sedan gjorde det i dagboken, nämligen att Upsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
