Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. U. Bååth - I. Skåne. — Under danskt välde. — Efter erövringen. — Dess isolerade ställning. — Svenska omdömen om Skåne. — Linnés och Orvar Odds uttalanden. — Målarna upptäcka landskapet. — Skånsk skaldeskola på åttiotalet. — Det nya i Bååths diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 66
A. U. BÅÅTH
ett bondeland, en erövrad landsända, som knappast räknades
till det övriga riket. Denna »grötbygd» och dess befolkning
med det halvdanska språket finner man enbart löjliga; naturen
ter sig för uppsvensken ful. På utresa skyndar han sig så fort
som möjligt genom denna underliga bygd och har endast
förklenande ting att berätta om den. När Johan Gabriel
Oxenstierna, en av den beskrivande diktens koryféer, 1770 på väg
till sin attachépost i Wien kommer in i Skåne, finner han sig
föga tilltalad av vad som där möter honom, av flygsandsfälten
i norr och den feta slätten i söder, där överflödet och lättjan
regera. Skåningen »lever blott att fråssa», han är »ogen och
ovillig». Föga mildare uttrycker sig Clas Livijn, som i början
av 1800-talet studerade ett år vid Lunds universitet. Han fann
landskapet genompyrt av en viss »dansk skånskhed».
»Skåningarne», säger han vidare, »äro ej mycket behagliga av naturen.
De äro tjocka och pussiga.» Universitetet ansåg han stå lägre
än Linköpings gymnasium.
Dylika svenska omdömen om Skåne skulle kunna
mångdubblas. Egendomligt är, att trots allt har skåningen först på
sista tiden reagerat häremot. Han har glömt, att han en gäng
var dansk och läser sin svenska historia med samma övertygelse
som uppsvensken, gråter över hjältekonungens död på den
dimhöljda Leipzigslätten, och liksom däruppe finnas också härnere
Karl den tolftes entusiaster och Karl den tolftes antagonister.
Det är vanligen först, när skåningen gör ett besök i Stockholm,
som han lär sig, att han ej är svensk. Så gick det Ernst
Ahl-gren och många andra.
Från denna allmänna uppsvenska värdering utgör Linnés
skildring av Skåne ett sällsynt undantag. Han är utan tvivel
den förste uppsvensk, som haft öga för Skånes egendomligheter.
Han satt också inne med lyckliga förutsättningar. Han var
naturvetenskapsman, framför allt botaniker, med vaket sinne
för ekonomien och folkhushållningen. Vidsträckta resor hade
skärpt hans blick för det karaktäristiska hos olika land och folk.
Han hade vistats i Holland, vars landskapstyp i så många
avseenden erinrar om Skånes. Hans Skånska resa ger också en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
