Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. U. Bååth - I. Skåne. — Under danskt välde. — Efter erövringen. — Dess isolerade ställning. — Svenska omdömen om Skåne. — Linnés och Orvar Odds uttalanden. — Målarna upptäcka landskapet. — Skånsk skaldeskola på åttiotalet. — Det nya i Bååths diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. U. BÅÅTH 1 7 3
betade samma område, såsom Bååth, Ola Hansson och Ernst
Ahlgren, så att man vid mitten av åttiotalet kan tala om en
skånsk skaldeskola.
Den förste i denna krets är emellertid A. U. Bååth. Det är
han, som upptäcker Skåne. Han är den förste, som haft öga
för Skånes egendömligheter, den förste, som haft sinne för
pilevallarnas poesi, för solnedgångens färgspel över slätten, för
sädesfältens böljande linjer, för allt det, som vi nu alla beundra.
Detta var obestridligen en stor insats, ty den
landskapsuppfattning, som hittills härskat, var romantisk. Den hade endast
öga för bergens och sjöarnas och skogarnas poesi, för brutna
linjer, för oro och rörelse, för åskväder, stormar och andra
uppror i naturen.
Sällan har väl någon förefallit så litet skald som Bååth. Det
gäller redan hans utseende. Man behöver ju icke precis
uppställa den fordran på en poets utseende, som ännu hade burskap
under den föregående generationen, att ban skall vara långhårig
och smäktande. Det var i varje fall en fordran, som Bååth ej
skulle kunnat uppfylla. Han var fet och borgerlig och hade icke
lorgnetten varit, skulle man kunnat taga honom för en prosaisk
söderslättsbonde, vilket han också i viss mån var. Men under
denna sävliga yta dolde sig mera energi än vad de flesta
föreställde sig, ett segt fasthållande vid det egna, en bestämd vilja,
att det skulle fram, ett säreget och på sig självt säkert
temperament.
Hans diktning kom mången att studsa. Man skakade på
huvudet åt så underlig poesi, och liksom Ola Hansson har han varit
ett tacksamt föremål för parodier. Här fanns intet av denna
ordprakt eller det musikaliska välljud, som var så utmärkande
för de samtida skalderna. Mera omusikalisk vers än Bååths har
sällan gjorts i Sverige. Han skriver liksom Orvar^Odd fria vers,
men går ännu längre i »frihet», så att versen med sitt oregel
bundna stavelseantal ofta förefaller ytterst knagglig. Han
rimmar sparsamt. På en strof av fyra rader begagnar han ofta
endast två rim, och dessa äro vanligen manliga. Icke sällan äro
de också falska, så att de endast rimma för ögat, ej för örat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
