Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. U. Bååth - II. Biografiska data och utvecklingsgång. — Hans congenialitet med landskapet. — Tidigare författarskap. — Hans arbetssätt. — Hans dikter äro små tavlor. — Olika diktsamlingar. — Tillfällighetsdikter och fosterländska sånger. — Genremålningar och situationsbilder. — Landskapsbilder. — Slättens karaktär. — Episk diktning. — Slutkaraktäristik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 66
A. U. BÅÅTH
Skåningen framställes ofta som närig, hård och kall, mindre
betonar man hans hjärtlighet, godmodighet och vekhet, fast dessa
drag äro icke mindre vanliga. Hjärtlighet och ömhet äro kanske
just de bärande dragen i Bååths skaldekynne. Han tyckte själv
om att ha det gott, men unnade också sin nästa det bästa.
När han såg, att det saknades, greps han av medkänsla: därav
hans blick för de svaga och obetydliga. Helst målar han
bördigheten, rikedomen, de vajande yppiga sädesfälten, som det gör
hjärtat gott att se på, fridfulla aftonstämningar, en månskenskväll
över slätten, en stilla familjetavla, där intet missljud stör. Allt
som är »fint», »älskligt», »blitt» eller »lent» (särskilt det sista
ordet förekommer ofta), älskar ban att dröja vid.
Redan i mitten av sjuttiotalet började’Bååth väcka
uppmärksamhet genom enstaka dikter, i vilka hans egen nya ton
förspordes. En av de tidigaste var Till nordens kvinnor vid
nordiska festen 1876. Det tyckes dock, som om det först var
efter ett besök på Tärna folkhögskola i Västmanland våren 1879,
som islossningen kommit i hans diktning, sedan han efter ett
par månaders bortovaro återvänt till sitt kära sommarfrodiga
Skåne. Den starka motsättningen mellan uppsvenskt och skånskt
landskap bidrog kanske att stärka intrycken och den kärlek till
hembygden, som tvang honom att ge luft åt sina känslor. På
ett par veckor var den första diktsamlingen lärdig.
Den vann strax både vänner och motståndare. Många funno
den vara underligt karg, knappast poesi; obestridligen kunde
anmärkningar göras på versens byggnad; det är som om
Bååth endast räknade stavelserna på fingrarna och vore nöjd,
om de äro fulltaliga. Men den var i många avseenden ny
mitt i den efterklangspoesi, som var rådande. Målningen av
naturen hade blivit schablonmässig och stiliserad, ämnena
uttröskade liksom ordvalet och välljudet. Bååth är den förste,
som förverkligat Snoilskys ord, att han endast sjunger om, vad
han prövat med sina sinnen, de sunda fem. Han gjorde
observationer, innan han skrev, och återgav dem sedan ärligt och
osminkat utan att drapera dem i några litterära garderobstrasor.
Vill man göra klart för sig det nya i Bååths manér, bör man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
