Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 andra delen: symbolismen
dekadensen, ett ord, med vilket motståndarna ville brännmärka
den, i det de markerade vissa av dess yttre särdrag. Ordet
tog fasta på två sidor i tidens lynne. Dels betraktade den sig
som höjdpunkten av förfining och raffinemang: fin de siècle som
ett av tidens slagord lydde; dels tedde den sig som en
förfallsperiod, vilken kände de moraliska och samhälleliga grundvalarna
vackla. Redan det sätt, varpå språket behandlades, kunde
inbjuda till jämförelse med silverålderns latinska författare: det
var kraftigt och brutalt, men periodbyggnaden var så gott som
upplöst. Och tidens seder, åtminstone som de speglade sig i
åtskilliga av naturalisternas romaner, kunde föra tanken till Neros
och Caligulas dagar. Den, som först fixerade dekadenstypen
och gjorde ordet levande för samtiden, var Huysmans, starkt
påverkad av Baudelaire, i sin berömda roman A rebours.
Men snart opponerade de unga mot denna benämning och
utbytte den mot symbolismen. Den florerade under de närmaste
åren på vänstra Seinestranden i Ouartier latin. Där predikades
den på kaféerna och levde i små kortvariga tidskrifter, i vilka
de unga tryckte sina första vers, sina första kritiker och noveller.
Redan från början var den splittrad i en massa små kotterier,
som ömsesidigt bekämpade varandra. Som skola betraktad är
den vid början av nittiotalet som bortblåst från jorden. Festen
för Jean Moréas 1891, då han utgivit Le pèlerin passionné, är
väl dess sista samfällda handling. Men runt ikring i litteraturen
märker man, att något har förändrats.
I stort sett utgör symbolismen en reaktion mot naturalismen
och ett återupptagande av vissa romantikens idéer. Den
avlägsnar sig från verklighetsdiktningen, den låter fantasien åter
spänna vingarna till flykt mot sagans och drömmens världar.
Men symbolismen är något annat och mer än blott ett
återuppväckande av romantikens idé- och känsloliv. Dess ideal och
strävanden sammanfalla icke helt med idealen från seklets
början. För romantiken var dikten den blå blommans värld,
oöverstigligt skild från den låga realiteten omkring oss. Men
naturalismens tidevarv hade icke glidit symbolisterna spårlöst förbi.
Något av dess kärlek till livets krafter och verklighetens feno-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
