Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
symbolismens uppkomst i 9
men hade även gått dem i blodet. För symbolisterna finnes
icke mystiken utanför verkligheten, utan mystiken ligger i
verkligheten själv, i erfarenhetens egna rön och iakttagelser.
Mysteriet lever mitt ibland oss — det finns ett evigt och
oskiljaktigt samband mellan det synliga och det osynliga, och det blir
den symbolistiska skaldens uppgift att återuppväcka »le sens
du mystère».
Symbolismen bryter under nittiotalet överallt igenom i den
europeiska litteraturen som en stark och länge tillbakahällen
skönhetstörst. Redan Poe definierade poesiens väsen som »the
thirst for supernal beauty». Men denna skönhet lät sig icke
beskrivas, den skulle magiskt framtrollas. »Skönheten skall
vara ett under, icke en hymn till skönheten, icke en beskrivning
av skönheten, icke en skönhetens spegel utan skönheten själv.»
Under det att naturalismen förtolkade verkligheten exakt, så
att bild och tanke täckte varandra, ville symbolismen, att under
de yttre fenomenen skulle uppenbara sig en tanke, som förde bort
och utöver verkligheten. Men detta kan endast ske medelst en
symbol, som ju innehåller något på en gång dolt och
uppenbarat. Ny är denna fordran icke; poesien har under alla tider
mer eller mindre rört sig med symboler. Under äldre naivare
tider skedde detta omedvetet: skalderna gåvo helt naturligt på
detta sätt idealet en konkret form, som då Dante inkarnerar
teologien i Beatrices gestalt. Men symbolismen gör detta i kraft
av en teori för att tolka en själsstämning och för att ge dikten
en filosofisk lyftning.
I opposition mot den beskrivande stilen fordrade
symbolismen, att uttrycket skulle vara suggererande, det skulle liksom
med ett enda ord blotta tingens väsen. Eller som Huysmans
säger om Mallarmé: »Percevant.les analogies les pius lointaines,
il désignait souvent d un terme donnant à la fois, par un effet
de similitude, la forme, le parfum, la couleur, la qualité, l’éclat,
1’objet ou l’ëtre auquel il eüt fallu accoler de nombreuses et
de différentes épithètes pour en dégager toutes les faces, toutes
les nuances, s’il avait été simplement indiqué par son nom
technique. Il parvenait ainsi à abolir 1’énoncé de la comparaison
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
