Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 andra delen: symbolismen
komma över och bortom verklighetens gränser. Och detta sker
därigenom att man avsätter förnuftet som ledare och söker sig
fram till en annan kunskapskälla.
Dessa tendenser i tiden avspegla sig även i Ferdinand
Brune-tière’s liv och verk, och klarast ha de väl kristalliserat sig i
Henri Bergsons filosofiska system.
Ferdinand Brunetière är kanske den mest betydande
kritikern i Frankrike efter Taine. Ingen kan i högre grad verka
som en rationalist av renaste vatten än denne eldige polemiker,
som alltid drar ut för att med förnuftsskäl slå ned och övertyga.
Han hade också börjat som en lärjunge till Taine, Darwin och
framförallt Comte. I deras fotspår skapade han en ny form
av kritik och följde de litterära arternas utveckling och
sammanhang genom tiderna. Han är en systematiker av första
rang med en vidsträckt och väl dokumenterad lärdom. Under
denna pansrade yta dolde sig emellertid en vek och
varmhjärtad natur och en pliktmänniska med stark samhörighetskänsla.
Redan tidigt började han sin långvariga kamp mot Zola och
naturalismen. Tidens brutalitet och materialism upprörde
honom. Socialist var han visserligen icke, därför att han ansåg,
att den sociala frågan icke blott var en »mag-fråga», som kunde
lösas genom en revolution, utan endast genom en moralisk
förnyelse. Liksom Viktor Rydberg drömde han om ett
mänsklighetens kommande broderskap. Men hur skulle detta kunna
förverkligas? Det var då, som Leo XIII uppsteg på
påvetronen och 1891 utsände bullan Renan novarum, i vilken han
uttalade sig om de kristnas ställning till arbetarfrågan.
Brunetière, som redan tidigare genom sina studier över Bossuet fyllts
av en icke ringa beundran för katolicismen, berördes livligt av
påvens bulla, och ett par år senare följde besöket i Vatikanen
(1894), av vilket han själv givit en berömd redogörelse i »Revue
des deux mondes». Det var i denna artikel, som Brunetière
fällde det senare så ofta kommenterade uttrycket om
»vetenskapens delvisa bankrutt» (»ces faillites partielies de la science»).
Småningom fördes Brunetière allt längre bort från positivismen,
tills han slutligen helt böjde sig som en kyrkans lydige son.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
