Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
verner von heidenstam 7 3
sig icke det gamla björnlandet för honom, skönhetsälskaren, som
så länge levat i söderns sol! Redan i samlingens första dikt,
Tiveden, där han i en serie tavlor målar sina barndomsskogar
och folkets karga och strävsamma liv, har han fått fram denna
ödesmarksromantik i det mästerliga anslaget:
Hör farornas dova sorgemusik,
med förstämda trummor och tubor i moll,
en blåkullahymn med suckar och skrik
i ödemarken diktad av troll!
Naturens färglösa, karga och dock så storslagna skönhet, de
mossiga rullstensblocken, tallarnas reptillika rötter ge honom en
förhistorisk vision av »den tid, som före människan fanns».
Endast en dag i veckan råder en stackot glädje i detta de tunga
skuggornas land. Det är då »Söndagen» håller sitt intåg, klädd
i svart som en präst, men i själva verket en satyr från det
gamla Hellas, som under den skarlakansfodrade rocken döljer
sin bockfot. Skalden träffar honom en lördagskväll djupt inne
i den mörka skogen, i det ögonblick, då hans tyrsosstav ger
signal till helgsmålsringningen. Han följer honom och blir vittne
till de idyller han framtrollar. Han ser de nytvättade barnen
kring ett rågat fat med smultron, han ser den gamla häxan
Koja-Brita utanför den usla stuga hon hoptimrat, frisk och
förnöjd i sitt armod. De möta Fia vid brunnen, som förrättar
sin tvagning och slutligen i brådska med skorna i hand och
såplöddret i öronen springer för att nå fram till dansen på
logen. Idyll efter idyll blomstrar upp, allt eftersom
lördagsaftonen skrider framåt, och man ser ett belt folk efter veckans
hårda arbete hängivande sig åt en lantlig bacchanal. Det är
endast en figur, som man skulle önskat borta ur detta galleri,
ty han hör icke dit, det är prästen-faunen-Söndag. Han blir
aldrig mera än en tom allegori, som aldrig smälter helt in i
landskapet. Denna mefistoartade Heinefigur är en sinnrik,
kanske riktig hypotes, vars plats är i en lärd avhandling om
söndagens antika ursprung. Även utan honom skulle Heidenstam
kunnat företaga sin helgemålsvandring och poetiskt återge
samma syner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
