Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
verner von heidenstam 7 3
värnlös, ett rus, som hastigt förgår, en sommarmånads ljusa och
korta lycka. Kärleken är ovalen i ett knä eller halvcirkeln i
ett bröst. Kärleken är kött. »Gå in till metzgern, och du får
se kärleken ligga styckad och flådd.» Den känsla, som in i
den grå ålderdomen breder sin aftonglans över två makar, är
något annat och vida högre än kärleken, det är blomman, men
kärleken är det snart ruttnande fröet i jordens orena mull. Eros
är den minsta och förgängligaste bland gudar, han är herdarnas
och kvinnornas gud, den tama idyllens beskyddare, som älskar
smygvägar och nattens mörker. Högt över honom i ljuset står
Apollo, citterguden, som skänker kraften och odödligheten men
även fordrar de stora offren och de ädla dåden. Eurytos i
»Spåmannen» har redan som barn av Apollo korats att bliva
hans siare. Men i kärlek till Erigone sviker han kallet, ty i
sällskap med en älskad kvinna förlorar spåmannen sin syn för
det, som stundar. Men ständigt ljuda i hans öra citterspelet
och musernas danssteg. Vankelmodig vacklar han mellan Eros
och Apollo, tills den förtörnade Apollo nedskjuter honom med
orden: »Son av mull. Två gudar mäktar du ej tjäna, därtill
blev din kraft för ringa.»
I inledningsnovellen »Sankt Göran och draken», ett utsökt
prov på Heidenstams konst, talar den vise mäster Andreas,
konstnären, som Sten Sture inkallat från Andorf för att till
Stockholms stadskyrka förfärdiga ett så präktigt bildverk, att det
skulle bliva utan like i Nordens länder. Mäster Andreas har
levat och lidit, han har älskat många gånger och prövat
kärlekens svekfulla väsen. Han hatar sinnligheten, därför att den
berövar oss herremakten över våra egna gärningar, och han går
helst ur vägen för kärleken. Men ödet ger honom spelmannen
Bengt Hakes unga hustru, den ljusa och väna Metta,
sexton-årsbruden, till modell för prinsessan, som Sankt Göran befriar
ur drakens våld. Oemotståndligt och i självförakt älskar han
henne och sviker vännen. Och mitt under glädjefesten faller
den store konstnären för Bengt Hakes daggert.
»Kärleken är framför allt en längtan till det unga och
däj-liga», säger mäster Andreas. »Tala icke om kärlek, där de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
