Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verner von heidenstam
7 3
längre in i de höga ämnen, som behandlas, är det icke utan,
att man finner det lovligt tunt med bevisföringen — och kanske
icke finner någon alls. Ty Heidenstam är icke teoretiker och
filosof, han talar här som alltid mera till inbillningen än till tanken.
Utgångspunkten för Heidenstam är Strindbergs kritik av
storsvenskheten, som han själv antyder i Det nationella som teori
och känsla (ett svar på Ellen Keys öppna brev till Heidenstam):
»Det var Strindberg som anställde den egentliga massakern, och
det var en nyttig dat, ty han slog ihjäl frasen. Men ett
upplopp tål sällan att åldras» — »I femton år ha vi blygts att vara
patrioter, icke blott i klangfrasen, ty det synes också mig en
hälsosam förtjänst, utan även i sinnet.» Heidenstam anklagar
framför allt svenskarna för deras fullkomliga brist på sund
konservatism och deras svaghet för allt utländskt. Med en kvick
vändning föreslår han att på hamnpiren i Malmö sätta upp som
en skylt för Sveriges rike en lysande transparang med den
odödliga påskriften: utländska lumpaffären. Han liknar den
svenska nationen vid en vittberest gammal världsman, vilken
varit med om allt och prövat allt. Heidenstam finner svensken
alltför kosmopolitisk. Beror månne icke denna uppfattning därpå,
att när han talar om svensken, tänker han alltid på en typ av
fint bildade och mycket beresta landsmän? Åtskilligt i
Heidenstams kritik tyder på, att svensken för honom är en person,
som alltid äter middag på Hasselbacken, röker puros och läser
franska romaner.
Författaren får även en skev synpunkt på svenskarnas lynne,
därför att han uppfattar sina landsmän som ett gammalt folk
med en gammal kultur. Men svenskarna äro tvärtom ett ungt
folk, och därför torde väl faran icke heller vara alltför stor,
att det nationella undanskymmes eller går under. Det nationella
äger naturligtvis sin stora betydelse — den kultur, som icke är
nationell, är ännu ingen kultur. Men det nationella i ett folks
bildning är ju intet annat än det redan förvärvade, varifrån
detta än förvärvats, det nedärvda, det som redan genomsyrat
folket och utgör ett med detsamma. Det bevaras genom
tröghetens lag, och väldiga och uthålliga skola de krafter vara, som
förmå rubba det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
