Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verner von heidenstam 7 3
än den traditionella i seklets början. Fryxells skarpa kritik ligger
emellan, och Strindberg hade i »Vid likvakan i Tistedalen» i en
djärv och hastig skiss blottat en djupare Karl Xll-psykologi.
Det gällde icke för Heidenstam som för Tegnér att endast
besjunga hjälten. Han ville psykologiskt förklara honom.
Betecknande är den berättelse (En predikan), där man ser konungen,
rodnande som en flicka förläget plockande på sin
hermelinsmantel. Det är genom dylika realistiska smådrag, vilka skulle
stött en äldre generations författare, som Heidenstam gör bilden
levande. Nästa tavla visar oss, hur den förlägne jungfrupilten
förvandlats till en vild slagskämpe, som övar sig till framtidens
blodiga lekar genom att med huggvärja halshugga kalvar eller
i vild yra nattetid för lösa tyglar spränga fram genom gatorna.
Det är endast två slags utsvävningar, som Karl alltid avskyr:
dryckenskapen och flättjan. Bägaren lockar honom icke, och för
kvinnan är han kall. Gång på gång betonar Heidenstam det
barnsliga, det ofärdiga, det anormala i hans väsen och det
outvecklade i hans kroppsbyggnad. Djupast blottas kanske Karls
karaktär i berättelsen Det befästa huset; där framträda ohöljt
hans halstarrighet och hans fullkomliga likgiltighet för andras
lidanden och död, liksom för den personliga faran. Han är en
monoman, besatt av biblisk rättfärdighetskänsla och berusad av
historien om den unge Alexanders segrar. Bilden är knappast
förskönad i Heidenstams framställning.
Och likväl har Karl XII överallt bevarat sin hjältegloria.
Heidenstam har nämligen klokt nog undvikit att i egentlig
mening skriva konungens historia. Politiska synpunkter har han
icke anlagt. Genom att välja novellformen undgår han att giva
sammanhanget mellan de olika händelserna. Endast liksom i
förbigående uttalas den tanke, som dock behärskar hela
framställningen, att då Sverige ändå nödvändigt måste förlora sin
stormaktsställning, var det bättre, att det skedde med ett slag.
På detta sätt blir Karl XII endast en karolin bland
karolinerna, såsom också arbetets titel angiver. Hans anda svävar
över händelserna, och det är hans halstarriga vilja, som driver
folket fram, men själv skymtar han endast då och då, och vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
