Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
verner von heidenstam 7 3
se honom endast genom omgivningens ögon. Och för alla dessa
karoliner är han hart när ett högre väsen, han är hjälten,
hövdingen, som de icke kunna motstå. Han behöver blott visa
sig, för att klagomålen skola tystna och alla blint skola följa
honom till striden och döden. Det är ur deras hänförelse, som
hans bild växer fram, stor och övermänsklig.
Man har betonat, att det som sammanbinder dessa
berättelser och lyfter dem upp på ett högre plan, är Karl XII:s egen
själ. Det är han, som höjer dem alla, från de minsta till de
största, trumslagarpojken, bönderna, soldaterna, generalerna, till
samma oryggliga hjältemod och samma heroiska offervilja. Det
är hans hypnotiska kraft, som strömmar över dem alla. Jag
kan emellertid icke finna, att det är denna psykologi, som
Heidenstam förlänat gestalten. Det kan ju diskuteras om Karl XII
personligen var i besittning av denna elektriserande själskraft,
som leder och härskar. Han var väl knappast någon Julius
Cesar. Men allra minst möter oss detta kraftgeni i »Karolinerna».
Det finns i boken ingen situation, där han verkligen framträder
som den store fältherren eller statsmannen. Det blir därför
snarare den svenska nationen, som höjer Karl XII, än Karl XII,
som höjer nationen. Hemligheten med hans makt ligger väl
däri, att hans patos så helt smälter samman med folkets eget.
»Han kunde icke vika, blott falla kunde han.» Svenskarna
voro vana att i sina konungar se guds redskap, de trodde på
konungens och Sveriges stora mission. För dem blev
omedvetet konungen en symbol för fosterlandet, och när de offrade
sig till sista blodsdroppen, var det kanske mindre för Karl XII
personligen än för den stora idé han representerade. Och först
härigenom lyftas väl det svenska folkets lidanden och offer
verkligen upp till ett högre plan.
Bokens inledningskapitel utgöres av den stämningsfulla
berättelsen Gröna gången, där den avdankade och halvtokige
Bell-mansfiguren och siaren, löjtnant Ekerot, förkunnar slottsbranden.
Denna händelse bildar ouvertyren till det följande. »Båren
brinner under din sons lik», utropar Ekerot till änkedrottningen,
»Och tronen brinner, på vilken din sonson stigit upp, och innan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
