Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
verner von heidenstam 7 3
Där är Dumma svenskan, soldathustrun, stor, bred och
klumpig med sina jättefötter bland de graciösa danserskorna i
sultanens harem. Mitt i deras fjärilsliv lever hon själv tyst och
stilla i sitt pliktuppfyllande arbete. Ömt och hängivet sköter
hon sultanans papegojor, trogen in i det sista, då’hon ger sitt
liv för älsklingsfågeln. Det finns hos denna enfaldiga
bondkvinna samma tappra mod, samma envisa plikttrohet och
självförsakelse, som buro Karl XII:s svenska folk till storhet och fall.
Och vilken inblick i svenskt väsen giver icke skildringen av
soldatesken i rysk fångenskap och den lagbundna ordning,
varigenom svenskarna förblevo ett folk även i främmande land
(Pappersgeneralen).
En av de vackraste berättelserna är historien om Johannes,
som mjölnaränkan Kerstin Bure upptagit till fosterson. När
Måns Bock kommer till trakten för att värva stridsmän mot
danskarna, skickar hon fostersonen uppåt Smålands skogsbygder
för att pröva honom. Och Johannes består provet. Livet i
vildmarken blir för honom endast en förberedelse. Men slutligen
kommer ögonblicket, då den inre rösten kallar, och han går att
självmant taga värvning (När klockorna ringa).
All krigets smuts och sorg, råhet och våld, lidanden och
umbäranden strömma igenom dessa berättelser; men likväl är
det, som om allt detta elände icke fanns där. Det blir endast
den bakgrund, mot vilken försakelsens och hjältemodets dygder
stråla med så mycket högre glans. På slagfälter ligger ryttaren
Bengt Geting döende (En snygg vit skjorta). Han klagar för
fältprästen över alla de lidanden ban genomgått. Nu skall han
dö och komma i den »svarta bataljonen», bland alla dessa fallna
kamrater, som i månskenet linka omkring på slagfältet, ropande
en hälsning till sina kära. Han våndas över, att han skall
komma i jorden i sina trasiga paltor och sin blodiga skjorta.
Hans skärande jämmerskri förskräcka de nya och ovana
rekryterna i regementet, så att de icke våga gå emot fienden. På
prästens föreställningar glömmer Bengt Geting sina plågor. Han
ber blott om ett: att bliva buren mellan kamraterna på sin
vanliga plats i ledet över fältet fram emot fienden. Trummorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
