Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verner von heidenstam
7 3
den livsglade riddaren till en renlevnadsman, som dör av tärsot.
Sonen Bengt borttvinar i klostret, Ingeborg, barndomsväninnan,
lockar hon att övergiva make och barn för att följa henne till
martyrernas stad. Det glada hjärtebarnet, Karin, hennes
ögonsten, måste försaka all världslig lust och all ungdomens glädje.
Hon lider själv därunder, hennes ensamma stunder äro fyllda
av självrannsakan och grubbel. Men hon följer en högre vilja
än sin egen. Detta är geniets martyrium. Magister Mathias,
hennes biktfader, riktar till henne de berömda orden om
bläckfisken, som han en gång skådat i havets djup, vidundret med
de kloka och grubblande människoögonen och de slingrande
ormarmarna: »Allt levande som han nådde, slukade han och
därefter försjönk han åter i grubbel med sina djävulska ögon
riktade uppåt mot stjärnorna . . . vad bläckfiskarna äro för
musslorna och krabborna, det äro de stora männen och kvinnorna
för oss människor. Allt levande, som kommer i deras närhet,
sluka de och krossa, och sedan ringla de sig åter samman och
sätta sig att beskåda stjärnorna. Men när jag ser in i deras
ögon, gnistrar där en helvetets eld, ett sken av en dåres
hemska elakhet . . . och jag ryser och vacklar tillbaka.»
Men i denna skildring av den svenska sierskan saknas en
väsentlig sida av hennes väsen, extasen och synerna, denna
fantasiens feber och överspändhet, som utgöra den jordmån, ur
vilken hennes uppenbarelser spirat fram. Birgitta står
psykologiskt skild från den tid, i vilken hon levde. Man erinrar sig,
vad Heidenstam yttrar om poeten Ignotus. Han »talade aldrig
i historiska stilar». Heidenstam är stundom en lika sträng
rationalist som sjuttonhundratalets upplysningsfilosofer. I hans
skildring av Birgitta framträder tydligt den modärna människans
instinktiva avsky och motvilja för asketismen och den religiösa
hysterien. Hans hjärta talar långt mera genom Cola di Rienzi,
som i pilgrimsdräkt möter Birgitta, då hon håller sitt intåg i
Rom, och vilken då tillropar henne: »Bed till den helige Livius
och till den helige Seneca, martyren, att de förläna dig sin
ljusa dygd. De lågo inte och yrade i kammarhörnet och
behövde inte gissla sig för att bli ädla». Man förnimmer icke i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
