Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
OSCAR LEVERTIN 9 7
for han i sällskap med pappershandlaren Svanström och dennes
familj till Mentone. Sina intryck under resan genom Tyskland
ned till Genève och därifrån till Marseille, Nizza och Mentone
har han återgett dels i en resedagbok, dels i några sonetter,
närmast skrivna i Snoilskys stil. I Mentone vistades han till in
i april nästa år.
Det var icke under de bästa auspicier, som Levertin anträdde
denna färd. Han var en sjukling, som redan vid dessa unga
år betraktade sig som en dödskandidat. Likvisst blev denna
resa av grundläggande betydelse för hans utveckling. Nya och
djupa konstintryck strömmade in över honom, och han trädde i
närmare beröring med den rika franska kultur, som alltid skulle
stå hans hjärta närmast. Även ur en annan synpunkt blev
utrikesresan livsavgörande. Det var under vistelsen i Mentone han
lärde känna Lisen Svanström, som väckte hans kärlek, och med
vilken han hemligt förlovade sig.
På hösten 1882 kom Levertin till Uppsala, där han med
återställda krafter påbörjade sina studier för filosofie
kandidatexamen, som han avlade 1884 med grekiska, nordiska språk och
estetik med litteratur- och konsthistoria som huvudämnen. Hans
närmaste umgänge under Uppsalatiden var Tor Hedberg -—
ödet förde dem tillhopa i samma hus — en vänskap, som
varade för livet. 1883 upptogs han i den då nybildade
Verdandi-föreningen, men deltog icke synnerligen ivrigt i dess möten.
Han levde under dessa år fördjupad i sina studier och sitt
författarskap.
Mauritz Hellberg har givit en liten teckning av honom, sådan
han under dessa år tedde sig för en betraktare på Uppsala
gator, vars riktighet bekräftas av andra samtida omdömen. Han
var då långt ifrån så världsvan och elegant som senare, och för
mindre välvilliga betraktare föreföll han nog närmast en smula
bortkommen och löjlig. »Jag minns honom sjukligt blek och
judiskt svart samt lång- och kroknäsig i en lång, för vid
ytterrock, som slängde omkring benen, vilka för övrigt även de
föreföllo att ha alltför gott rum i sina svarta byxor. Han gick
också krokig och underligt på sned och tittade uppåt alla hus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
