Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
OSCAR LEVERTIN 9 7
och sensualitet ha samklang med Levertins eget temperament.
Men Stagnelius var en fysiologiskt långt mer brusten natur,
hans dikt har ett annat djup, och hans spekulativa lyrik och
metafysiska grubbel stodo Levertin helt fjärran.
För att karaktärisera Levertins diktning i motsats till
nyromantikens använder Fredrik Vetterlund uttrycket
»naturalistisk romantik». Säkert är, att Levertin, liksom sekelskiftets
diktare i allmänhet och i alla land, tagit starka intryck av
naturalismen. De hade alla tvingats att stå ansikte mot ansikte
med verkligheten på ett helt annat sätt än skalderna från
seklets början. Själva framställningssättet har blivit mindre
abstrakt. Om också sedda med fantasiens ögon äro Levertins
beskrivningar långt skarpare uppfattade och återgivna än t. ex.
Atterboms, och med långt mer nyanserade och målande
detaljer.
Även den världsåskådning, som genomströmmar Levertins
dikt, är en belt annan än nyromantikernas. De omfattade
gudsbegreppet och själens odödlighet, medan Levertin är
positivist. Han hyllade Lucretius’ mekaniska atomlära, men hade
styrka nog att fylla den med personlig lidelse och poetisk glöd.
Den diktens höghetskänsla, som hos nyromantikerna vilade på
jagets odödlighet, fanns även hos Levertin, men bottnade i
den helt motsatta tron om jagets uppsugande i alltet och
den eviga förgängelsen. Levertin var religiös utan religion och
även därutinnan en exponent för hela själsriktningen vid
sekelskiftet. Inför rymdens lagbundna oändlighet kunde ban förnimma
den religiösa känslan av ett ödmjukt uppgående i något större.
Betecknande för såväl hans världsåskådning som hans stilkonst
äro slutraderna i den storslagna Lucretius-essayn:
»Ack, ett vill jag önska mig själv, att kunna bära mina
tankar, att aldrig förväxla mig och världen, min glädje och sorg
med dess ordning eller tro, att naturen för min räkning eller
någons räkning skall stifta en undantagslag. Det är ledsamt
att av våra drömmar så få slå rot och ännu färre gå i frukt,
ledsamt att allt det hårda måste komma: vinterfrosten, de grå
håren, besvikenheten och förblödningen — dura lex sed lex.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
