Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR LEVERTIN
9 7
»Så låt mig då i den klara natten genomtränga min förgängelse
och själv mäta min värld och lära känna min plats, som den
tomt och det hus, som jag bebor. När gryningen åter
kommer, vinden begynner spela, fåglarna sjunga och barnen leka,
då vet jag, att jag skall ängslas med gräs och blad, att livets
oro också skall komma över mig med oemotståndlig längtan
och dunkelt hopp, men låt mig i natt i denna djupa stillhet
inför hav och stjärnor söka pejla hela djupet av det ensamt
heliga och oförytterliga, vi kalla lag.»
Levertins pessimism bör även ses mot bakgrunden av den
allmänna strömning av världsleda, som pressar sig fram genom
adertonhundratalets senare hälft, och vilken jag redan tidigare
berört. Som utbildad världsförklaring föreligger den ju redan
hos Schopenhauer. Levertin mötte den i Hartmanns filosofi, i
Renans skepticism, i Bourgets romaner och mången annorstädes.
Denna pessimism utgör också grundvalen för den franska
deka-dentpoesien, som älskade att frammana makabra stämningar
och fråssa i förgängelsens fenomen. Då Levertin i dikten »Lycka»
talar om en kåre, som kylde hans kindben, »mild som en
tvin-sjuk systers avtärda händer», och om upplösningsslummern, som
sluter hans varelse i »förintelsens blida, barmhärtiga sköte», så
är detta begrepp och uttryck, vilka direkt eller indirekt gå
tillbaka till denna skaldekrets. »Lycka» är en av Levertins
tidigaste dikter, och dess osäkra och något krystade form tyder
redan den på litterär inspiration.
Ett annat tema från fransk dekadentpoesi, som går igen i
Levertins diktning, är kärlekens förbannelse, den grymma lag,
som bjuder att hjärta dras mot hjärta, man till kvinna, för att
åter i smärta vändas från varandra. Ett mannens och kvinnans
harmoniska sammansmältande till själ och sinnen är blott en
illusion — »även på samma örongått hjärtana bli eremiter».
Vi ha sett, hur även Heidenstam sysslade med liknande erotiska
problem. Men medan hos Levertin liksom hos fransmännen
under denna erotiska pessimism döljer sig en poetisk
kvinnodyrkan, är den hos Heidenstam parad med ett visst kärvt
kvinnoförakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
