Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
OSCAR LEVERTIN 9 7
nadsbana står vid skiljovägen till ett nytt och högre liv, i det
han samtidigt allegoriskt karaktäriserar sin förflutna ungdoms
frestelser och förirringar. Levertin har i »Diktare och
drömmare» skrivit en vacker och fint inträngande essay över »Vita
Nuova» och Dantes ungdomsutveckling. Såväl genom
temperament som studier hade Levertin stora förutsättningar att förstå
denna art av på en gång naiv och raffinerad erotik. Överallt
i Levertins lyrik kan man förnimma denna praerafaelitiska ton
utan att man därför kan tala om en direkt imitation. Hans och
deras själs strängar voro liksom stämda i samma tonart, och
han behövde blott ett ögonblick lyssna till melodien i deras
sång, för att den skulle ge en rik återklang i hans eget inre.
Liksom Swinburne söker Levertin att sprida något visst
överjordiskt besjälat över sina ämnen. Båda älska de skarpa
motsatserna och de praktfulla epiteten. Det gnistrar i deras lyrik
från hemlighetsfullt skimrande ädelstenar, det finns hos bägge
en hel poetisk örtagård av rosor, jasminer och syrener. Hos
praerafaeliterna liksom hos Levertin, särskilt i hans tidigare
diktning, möter oss denna eteriska och vårligt ljuva
kvinnogestalt, symboliskt inramad av vita äppelblom eller vita liljor.
Ett av riktningen ofta använt konstnärligt uttrycksmedel är
allegorien, genomförd i äkta medeltidsstil och sådan den ännu
fortlevde hos Edmund Spenser, en av praerafaeliternas mönster.
Levertin har också mycket verkningsfullt använt sig av allegorier
som i »Kristi stridsmän», »En gammal nyårsvisa» m. fl. Sällan
anslår Levertin den skandinaviska folkvisetonen; han ansluter
hellre till den lärda, franska balladformen.
Redan omkring 1885 har Levertin skrivit dikter, där han
nått fram till en konstnärlig och personlig form; men det är
hustruns bortgång, som gör Levertin till verklig skald.
Saknaden efter den döda ger den första diktsamlingen dess
egendomligt patetiska och översvinnliga karaktär, och ännu i den
andra samlingen dallrar denna ton som ett smärtfyllt eko. Den
älskade frammanas i inledningssången till »Legender och visor»
som hans Beatrice, vilken vandrar mellan lustgårdens blå
cypresser, medan han själv dväljes i en värld, »där tunga nattens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
