Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I o OSCAR LEVERTIN
skuggor dala». Hennes är allt, som är evigt i hans levnad,
allt vingat, som han tänkt, var solig syn, som strömmat igenom
hans sinne. Det är hon, som skänkt honom alla de saknadens
och längtans drömmar, som han i skymningen väver samman
till sånger. Till henne är också inledningssången till »Nya
dikter», där han vid sin ungdoms slut tar ett sista avsked med
sin döda ungdoms drottning. Och runt ikring i dessa
diktsamlingar skymtar hennes spröda och förklarade gestalt som i
sången om hans barndoms älskade, den vita »Viviane» eller i
»Vår», där hon står, just som han minnes henne i hennes livs
blomma, innan hon bröts. Han ser henne som Petrarca såg
Laura: »en vit gestalt i vita fruktträds mitt»:
Men hon, som vit i vårens blomvalv stod,
hon ägt en gång var droppe av mitt blod,
behärskande med ljuv despotisk makt
min tankes rytmer och mitt hjärtas takt.
Och än det minnets njugga fattigrest,
som ensamt jag har kvar av livets fest,
är blott en svag och kvällsblid återglans
från soln, som dött bak hennes ögonfrans.
Vid sidan om dessa skära syner av den älskade, omstrålad
av paradisets pärlemorskimrande ljus, finnas andra, där sorgen
slagit över i mörk och dyster ruelse. Han kämpar mot synden
och lidelsen, mot alla tankar sjuka och vilda, som fresta honom
i natt och ensamhet. Han längtar efter svalka och glömska:
»Förbarma dig mörker, nådrika moder» (Pieta). Hans tankar
äro tunga, hans lemmar trötta, han är led vid livet, som bräddat
var dryck med bitter råga, led vid kyssar och ras, och framför
honom ligger ändlös den mörknande vägen hem (Monika)-.
Längtan och lycka, all jordisk lystnad
larmat sig äntligt till döds i mitt kött;
nu vill jag hem, vill ställa i tystnad
palln vid din bänk och vila mig trött,
medan ur askan av höstkvällens vind
röken drivs kvalmig hän mot min kind.
8 — lönö. J, Mortensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
