Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
OSCAR LEVERTIN 9 7
Den medeltida omklädnaden är utmärkande för en hel grupp
dikter, legender och drömsyner med något av den exotiska
charmen hos fjärran tiders och fjärran länders poesi. Det
berättande draget saknas nästan fullständigt. Det medeltidsaktiga
ligger i själva anslaget och verkar stundom nästan som ett
ackompanjemang. Legenden blir ofta endast en symbol, en
beslöjning, bakom vilken hans eget känsloliv strömmar starkt
och rött, liksom blodet skimrar igenom en tunn och vit hy.
Det är genom detta konstnärliga verkningsmedel, som han når
den obestämda och visionära drömstämningen i sin dikt.
Mané-ret framträder typiskt i Florez och Blanzeflor. Det, som ger
denna medeltidsballad dess säregna poetiska skönhet, är
återskenet av hans egen korta och förlorade lycka.
Med vilket mästerskap han anslår denna legendstämning
framträder särskilt i En gammal nyårsvisa om hur Staffan
stalledräng i den klara nyårsnatten vattnar sina fålar, från älskogs
unga hingst till dödens isgrå skimmel. Här är den enkla
medeltidsaktiga vistonen utomordentligt väl träffad, på samma gång
dikten gömmer den djupa och modärna symboliken.
Nära denna grupp stå också de mycket karaktäristiska
dikter, där Levertin liksom sä ofta Rossetti inspirerat sig av gamla
målningar. Han kan i dessa poem anslå en nästan
Memlings-artad naivitet som i Den heliga familjen. Det är en av de
första sommardagarna. Josef har slumrat in vid sin hyvelbänk,
Maria sitter vitklädd på en pall vid fönstret och drömmer, under
det att Jesusbarnet leker på hennes knä.
En av Levertins vackraste dikter i detta manér av
gammal målning, som han så gärna och så ofta använder, är En
gammal pingstvisa, ett stycke i bröderna var Ey eks stil,
skildrande en grupp av änglar, som på sina olika instrument spela
en pingsthymn:
Som en ring av smyckade brudar
kring Cecilias orgel de stå
med vita och veckiga skrudar,
som bölja från skuldra till tå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
