Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I o OSCAR LEVERTIN
ställa åttiotalets slutstämning och upplösning, huru under dessa
sista år allt åldrats, dammats ner, blivit grått och tungt.
Man kan knappast säga, att det lyckats honom att skildra
denna övergång i tidens lynne. Kanske drog han sig för att
teckna personer och situationer med alltför skarpa konturer.
Man saknar fakta, skildringen är för allmänt hållen, allt
upplöser sig i obestämd lyrik och stämning.
»Livets fiender» blir därför endast en personlig uppgörelse,
som skimrar fram mellan bladen av Otto Imhoffs historia. Tidens
disharmoni speglar sig endast i en sjuklings upprörda fantasi.
Av karaktärerna är endast Imhoffs motståndare Hessler
fördjupad och skarpare analyserad. Fästmön är samma sympatiska
och friska kvinnogestalt, som Levertin redan flera gånger
tecknat. Sjukdomshistorien är däremot synnerligen monoton,
beroende därpå, att den saknar utveckling. Imhoff är redan
nervöst angripen vid novellens början, och den vidare skildringen
blir endast upprepning av samma stämningar.
Långt mognare alster av Levertins penna äro hans båda
samlingar Rococonoveller (1899) och Sista noveller (posthuma 1906)
samt den större berättelsen Magistrarne i Österås (1900).
Det mest karaktäristiska för Levertin som novellist är kanske
hans utsökta förmåga att återgiva tids- och lokalfärgen och att
personligen uppleva det, som hans fantasi fångade från gamla
dokuments och brevs gulnade blad. Han säger skälmskt, att
han under studiet av de Gjörwellska papperen greps av ett
svärmeri för Gjörwells yngsta dotter. Han kunde låta bela sitt väsen
genomströmmas av poesien från leenden, som slocknat, ord, som
förklungit, och färger, som bleknat. De flesta av dessa Levertins
noveller äro historiska stämningsmålerier — flera av dem äro
t. o. m. berättade i en förgången tids egen stilart, ett manér, som
vid denna tid icke var ovanligt. Jacobsen hade återgivit Marie
Grubbes historia i sextonhundratalets prosa och pseudonymen
Voldemar hade kanske ännu mera arkeologiskt troget återgivit
sina ämnen i »Kuriøse Historier fra Hexernes tid». Anatole
France, tidens kanske populäraste franska författare, briljerade i
denna genre. I rococons liv hade Levertin intimt inträngt genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
