Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR LEVERTIN
12 1
slutligen den unge svärmaren skildrar sin längtan och sin kärlek
till den nordiska naturen och tillsammans med sin unga hustru
går bort från den städade trädgårdsalléen ut i hans drömmande
barndomsskog, är det, som om vi skredo över rococons tröskel
in i romantikens sagoland.
De yppersta novellerna i denna samling äro emellertid
Hov-mannen och Kalonymos.
I den förra av dessa berättelser har man rococon ännu en
gång i förtätad form. Den lyser och skimrar ur varje replik,
ur en mångfald smålustiga och graciösa detaljer, som tillsammans
skapa en äkta doft av rococo, — lika äkta som den hovmannen
Ungern med sina aristokratiska händer brukade tillblanda i sina
ostindiska potpourrikrukor. Men här finnes något mera: en själs
historia, som rör oss med sitt vemod. Vilken äkta hovmannatyp
från l’ancien régimes dagar är icke denne Ungern med sin av
intriger och tom ärelystnad förkrympta själ! Hans hjärtas kyla
är isande, men vi behöva endast öppna tidens memoarer, en
Lörd Chesterfields eller M:me d’Epinays anteckningar, eller dess
romaner som Delaclos’ Liaisons dangereuses för att möta samma
typ. Hans enda försonande drag är, att han icke är duperad
av sig själv. Han ser kallt även på sitt eget jag. Hela sitt liv
har han hycklat vänskap för Bunge men ständigt intrigerat emot
honom, bedragit honom, rövat från honom hans hjärtas älskade
utan att denne mer än oroligt anat, att något hos vännen
förändrats. Det är först, då Ungern är död och Bunge ordnar hans
papper, som sanningen står klar för honom.
Kalonymos tillhör rococon endast så till vida, som händelsen
är förlagd till Gustaf III:s Stockholm; eljest är det en historia
av en helt annan karaktär och en helt annan anda. I
huvudpersonen har Levertin, såsom jag redan framhållit i
inledningskapitlet, förkroppsligat sig själv, och han har gett ett rörande
vackert och stämningsfullt uttryck åt sina innersta tankar om sin
ras och dess öden.
Levertins egna barndomsminnen ligga säkerligen till grund
för teckningen av påskfirandet i Henochs hus och för det galleri
av judiska gestalter, som möter oss i denna berättelse, giftermåls-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
