Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I o
OSCAR LEVERTIN
Levertins Sista noveller utgöra en parallell till
Rococonovel-lerna. Här finnes kanske ingen berättelse, som fullt når upp
till samma höjd som »Kalonymos» eller »Hovmannen», dessa
båda lysande prosaberättelser ur gammal-judiskt liv och svensk
rococo, i vilka Levertin överträffat sig själv. Till gengäld
finnas här flera noveller av rang än i hans föregående samling.
Boken inledes med en liten bagatell, Alice, som speglar
mondänt societetsliv i ett av Schweiz’ kosmopolitiska hotell.
Huvudpersonen är en svensk godsägare med redan gråa hår vid
tinningarna och små rynkor kring ögonen, minnen av
ungdomsårens besvikelser och förlorade lycka — en av dessa mognade,
världserfarna män, som det roar författaren att gång på gång
teckna i denna samling.
Det finnes två noveller i boken, utmärkta genom sin intima
psykologiska skildring, men i vilka författaren knappast brytt
sig om att genomkomponera händelsen. Ungefär på
Goncourt-arnas sätt har han nedkastat scener och stämningar utan att
alltid närmare antyda sambandet emellan dem. Den första av
dessa berättelser kallar han Ett novell fragment. Det är helt
enkelt några barndoms- och ungdomserinringar av en mondän
och förhärjad Don Juan, som ser tillbaka pä sitt livs hopplösa
väv av kärlek och trolöshet, av smärta och lögn.
Även i En annans ur råder detta litet nonchalanta
kompositionssätt, som här passar utmärkt till själva ämnet. Här är
återigen en gammal ungkarl, som ser det förflutna glida förbi.
Det är icke alls stora händelser i yttre mening han upplevat,
tvärtom idel vardagligheter; men en för en hava dessa
upplevelser satt sitt märke i honom, liksom vattendroppen urholkar
stenen, tills han står där övergiven och skeptisk i livets höst.
Vännerna hava gift sig, den ungdomsälskade är borta, hemmet
upplöst, syskonen skilda åt — och nu sitter han ensam på sin
restaurant. Om några år skall han sitta där borta i soffan vid
kafédisken och dricka sin likör, då den gamle vördnadsvärde
herrn, som nu intager platsen, gått bort. Sådant är hans
framtidsperspektiv. Allt det vemodsfulla i denna ensamma tillvaro
har Levertin förträffligt återgivit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
