Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR LEVERTIN
12 1
I Koblens, som nära ansluter sig till »Rococonovellerna» och
som ursprungligen lär varit avsedd för denna samling, giver
Levertin en ypperlig sedeskildring från revolutionens dagar. Det
finnes endast i denna novell väl mycket av puder och smink,
av moucher och sidenband, av spanska öglor och parfymerade
laxativ; i korthet sagt något mera av detaljer, än vad som är
nödvändigt. Men det må vara författaren förlåtet. Han älskade
ju intet så högt som rococons förfinade värld. Hur har han
icke själv fröjdat sig åt ett sådant uttryck som couleur de cuisse
de nymplie émue: det är ju, som om hela tidevarvets raffinerade
smak vore innesluten i denna målande benämning på en
färgnyans. Tidsstämningen i denna novell är ypperlig.
Inledningsscenerna visa livfullt, huru emigranterna förvandlat den tröga
tyska staden till ett yppigt och frivolt Versailles. Och mot
allt det mondäna virrvarret tecknar sig ädelt Philippe de Virieus
gestalt: emigranten, som vänder tillbaka till fäderneslandet för
att tjäna friheten och Frankrikes sak.
Människoödena i dessa sista noveller forma sig så gott som
alla tragiskt. Livets hand lägger sig hård och tung över
männniskorna. Den helige kammakaren är en berättelse om
blod och strider, hat och kärlek i medeltidens Siena. Striden
koncentreras slutligen mellan Ghinibaldo Saracini, sångaren,
slösaren, och Sapia Bigozzi, den blodlösa och hårda, som är
född med avunden och kylan i sitt sinne. När Ghinibaldo
äktat Sapia, flyr sången ur hans hus, hans hår grånar och
hans salar stå öde. Ghinibaldo vet, att han bär döden inom
sig, och Sapia blir symbolen för lidandet och mörkret, som
ruva över hans liv. Sapia är den ofta i Levertins
skildringar återvändande kvinnotypen, den kalla och hjärtlösa, som
suger mannens livsmod. Men aldrig har han gett henne så
plastiska och hårda konturer som här. Det är, som såge man
henne på en relief, där hon skildras liggande med hökansiktet
mot kuddens bakgrund.
Men det kommer en dag, då även för Sapia tomheten ikring
henne blir en smärta. I nattens tystnad begiver hon sig, Sienas
högmodigaste kvinna, till den galne kammakarens verkstad och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
