Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR LEVERTIN
12 1
det framför allt klart, att de borde omhuldas och försvaras. Hans
kritik gick därför mindre ut på att lära författarna än att
upplysa publiken om deras förtjänster. Det gällde mindre att
kyligt analysera och döma än att sätta verken i relief, att narra
den tröga allmänheten att läsa några goda och tankeväckande
böcker. »Hur mycket mera frestande»^ yttrar Levertin i sin
anmälan av »Hans Alienus», »är icke den vänskapsfulle
skolias-tens, den intresserade förklararens roll än den objektive kritikerns!
Det lilla barnsliga nöjet att kallt söka mäta skapande viljor. . .
vem utom de poetiskt oförmögna tröttnar icke därpå?»
Levertins kritik sönderfaller liksom hans övriga författarskap
helt naturligt i två perioder. Den första sträcker sig fram till
mötet med Heidenstam. Han är under dessa ungdomsår en
svuren anhängare av naturalismen, ställer sina medbröders diktning
i bästa belysning och bekämpar motståndarna. Någon
ytterlighetsman var han dock aldrig. Det låg hans veka och skeptiskt
tveksamma sinne fjärran. Trots sin ungdom är han också en
av de första, som här hemma följer Georg Brandes’ exempel och
fäster sina landsmäns uppmärksamhet på den europeiska
litteraturen och bryter igenom den andliga avspärrningen kring
Sveriges gränser.
Redan vid denna tid var hans beläsenhet omfattande.
Särskilt hade han sett sig vida omkring i den modärna litteraturen
i olika länder. Genom hela sitt temperaments estetiska
läggning drogs han omedelbart till de franska författarna. Han
säger t. ex.: »Att gå ifrån en fransk eller nordisk nutidsroman
till en engelsk är som att efter ett eldigt samtal i agitato med
en ung man eller en intressant kvinna i trettioåren begynna en
dålig, kältande, ihållande konversation med en sladderaktig gammal
tant eller lyckligast en beskedlig gammal onkel. I förra fallet
liv, glöd — flammande eller undertryckt — koncentration,
argument, som korsas likt eggvassa värjklingor, i senare ytterst
vidlyftig monotoni, omsägningar, omsvep, parenteser, mer eller
mindre djup reflexion — och mycket bonhommie.» Omdömet är
icke alltför träffande. Det kan väl bli en fråga, om icke den
engelska romanlitteraturen trots sin brist på koncentration och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
