Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I o
OSCAR LEVERTIN
trots en viss konventionalism, i liv och rikedom når upp till den
franska. Men i sin konstnärliga teknik och sin intellektuella
klarhet är den franska romanen oupphunnen, och dessa
egenskaper voro i hög grad ägnade att fylla Levertin med beundran.
Minst intresserad var Levertin obestridligen både då och
senare av den tyska litteraturen, som ju också vid denna tid
icke stod synnerligen högt. Dock var han en beundrare av t. ex.
Gottfried Keller. Däremot märker man förvånansvärt litet, att
han någonsin ägnat ett djupare studium åt klassisk tysk
litteratur, det skulle då vara åt Heinrich Heine. Även Goethe, vilken
betytt mycket för så många svenska skalder, har väl ej lämnat
honom alldeles oberörd. Det finnes nog en fond av Goethes
livsvisdom bak Levertins sista diktning, särskilt i »Salomo och
Morolf», även om den ej är lätt att upptäcka under den
orientaliska omklädnaden.
Redan under sina naturalistiska år har Levertin utfört gott
arbete. Livligt och medryckande presenterar han Maupassant
och Kielland, Bourget och Elster och många andra utländska
skriftställare för svenska läsare. Men ännu är han icke färdig
som kritiker — även om man redan märker lejonets klo.
Brytningen med hans föregående kritiska ståndpunkt sker i
Pepitaskriften, som väl icke minst på grund av Levertins
motvilja för polemik och hans ömsinthet mot de forna partivännerna
erhöll sin milda form. Den är mera ett lustigt skämt än en
programskrift. Det står mer emellan än på raderna. Men
Geijerstam och andra förstodo gott att läsa ut den verkliga meningen.
Fastän Levertin fått en ny uppfattning av poesien,
betraktade han icke, såsom många andra av denna yngre generation,
åttiotalet som en period av torka och förfall. Han reagerade
mot tendensromanen och den yttre beskrivningen. Hans
stigande skepsis och hans misstro till abstrakta lyckodrömmar
gjorde, att han tog avstånd från den sociala förbättrad vern. Men
han fasthöll alltid vid sin livsåskådnings radikalism. Han hade
själv produktivt genomlevat åttiotalets tidsskede och hade ett
öppet öga för dess förtjänster. Han var för mycket historiker
för att icke inse, vilken betydelse det haft för den följande ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
