Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I o
OSCAR LEVERTIN
nen öppnade för den poetiska och dittills förbisedda sidan av
rococons liv.
Levertins förnämsta essayer från svenskt sjuttonhundratal
läsas huvudsakligen i samlingarna »Från Gustaf III:s dagar»
och »Svenska gestalter». Där har man det ypperliga, aldrig
överträffade porträttet av herdinnan i Norden, fru Nordenflycht;
vid sidan därav står »Dygdens sångare», teckningen av satirikern
och lärodiktaren Gyllenborg, och som parallell därtill »Vår
främsta herdedikt och dess skald». I den förra måste man icke
minst beundra den storslagna skildringen av upplysningstidens
tankeliv och dess utveckling, där Levertin på ett överlägset
sätt blottlagt hela idénätets ursprung, förgreningar och
sammanhang. I essayn över Creutz finnes den beundransvärda
och praktfulla vyn över herdediktens historia och den med
så-mycken poesi bräddade analysen av »Atis och Camilla».
Studierna över Bellman och Fredmans epistlar inleda en ny
uppfattning av denne skald, som avlöser romantikens och
Atterboms, där all den falska djupsinnigheten är avlägsnad och det
skälmska rococobehaget fångat och fasthållet. Icke heller bör
man glömma porträttet av tjusarkonungen själv, utfört med
samma hänförelse som Tegnérs, ehuru Levertin knappast har
en djupare psykologisk inblick i hans väsen. Kring dessa
sjuttonhundratalets förgrundsgestalter gruppera sig så åtskilliga
intressanta teckningar av bipersoner och interiörer, såsom av
Gjörwell och hans familjeliv ute på torpet, av hovmannen Claes
Julius Ekeblad, av rodockan Elis Schröderheim. Hit hör också
det livfulla porträttet av den originelle författaren till »Min
son på galejan», Jakob Wallenberg, fullt av roande smådrag
och med många fina och belysande, fast kanske icke
uttömmande synpunkter på hans författarskap.
Levertins stil i essayerna ansluter sig till och fortsätter
Viktor Rydbergs prosa. Hans periodbildning når visserligen aldrig
dennes klassiska fasthet och säkerhet, men anslagets ädla
värdighet och höghet äro påfallande lika. Man kan också hos båda
stundom alltför tydligt förnimma ansträngningen att nå den
högspända och skönt klingande perioden. Man ser detta Ryd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
