Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I o
OSCAR LEVERTIN
stämningen över den Bellmanska diktarvärlden och dess
gestalter. Men han har väl starkt betonat den mörka gravtonen
över Bellmans dikt, den Fredmans »brand till döden», som var
så nära besläktad med hans eget temperament. I fråga om
det folkliga och nationella kan man utan tvivel komma Bellman
närmare. Detta rococodrag kan man ju hos Levertin till och
med spåra i hans stils förkärlek för det böljande och
pompösa och i hela hans porträtteringskonsts mjuka och
avrundade linjer.
Mest förvånande är väl, att Levertin aldrig uppskattade
Fröding. Dennes dikter voro ju redan från början tekniskt
mästerliga och i flera avseenden banbrytande, hans burlesker
smittsamma genom sin humor och ofta genom sin dramatiska
livfullhet. Stor blev Fröding kanske först i det ögonblick, då
hans själs oändligt rika men brustna komplex liksom spränger
sönder sig själv i »Stänk och flikar». Men även denna
diktsamling upplevde Levertin utan att finna sig föranledd att
ändra mening. I »Gralstänk», dessa av så mycket verkligt
djupsinne fyllda aforismer, en skalds levande kommentar till
Spinozas teser, såg lian endast uttryck av vanvett. Att
Fröding ej endast var den folklige skalden, utan bland periodens
diktare fastmer kulturskalden, gick aldrig upp för honom. Här
spelade säkerligen omedvetet vissa personliga förhållanden in
vid sidan om motviljan för det folkligt germanska och
metafysiskt grubblande i Frödings skaldelynne.
Gentemot Strindberg har Levertin ofta rätt i detaljer, men
proportionerna mellan tadel och beröm äro felaktiga. Han slår
ihjäl Strindberg med hans svagheter men har icke öppet öga
för hans förtjänster. Visserligen upphörde han aldrig att kalla
Strindberg ett geni, men detta blir ofta i hans framställning
ett ord utan innebörd för Strindbergs vidkommande.
Levertin hade i yngre år, då sinnet är mottagligast och
minst kritiskt, liksom den övriga ungdomen gripits av beundran
inför den djärvhet och hänsynslöshet, varmed Strindberg angrep
det gamla samhället; men i själva verket var Strindbergs
upproriska lynne med sina skarpa dagrar och skuggor alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
