Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I o
OSCAR LEVERTIN
Icke heller mot Ola Hansson har Levertin varit rättvis. Men
vilken uppsvensk har väl varit det? Ola Hanssons utpräglade
skånskhet har gjort honom för Levertin dubbelt svår att
intränga i.
Men låtom oss icke för dessa misstag och förbiseenden glömma
de många diktare, som han känsligt förstått att uppskatta och
belysa, och de många klassiska och modärna mästerverk, som
han öppnat väg för till den svenska allmänheten.
Det, som icke minst förlänar dessa Levertinska uppsatser deras
tjusning och förklarar deras stora framgång, är formen. Om
man så vill, är den prosa Levertin skrev icke mönstergill.
Bortsett från vissa ofta anmärkta, rent grammatikaliska fel och från
periodbyggnaden, som knappast utmärker sig för konstruktiv
lätthet och klarhet, utan ofta sammanför inkongruenta begrepp^
lider den av en viss överlastning. Den är för grann och för
töcknig. Den saknar en viss manlig rationalism. En verkligt
god prosastil bör vara neutralare än Levertins. Hans stil synes
nästan för mycket. Den skymmer stundom föremålet och låter
endast den talande framträda. Det är en slags poetisk prosa,
och detta är ett fel — men ett fel, som ej vem som helst kan
prestera. Den äger alltid sitt säregna och trolska skimmer. Det
är Levertins stil, och den passar till hans väsen med dess ömhet,
humanitet och känslotunghet. När han om Creutz’ »Daphne»
säger, att den tillhör en diktart, som gustavianerna behandlade
med stor elegans »men utan att dock någonsin få Creutz’
mando-linklang och sinnliga hänryckning över versen», får hela tanken
en ny karaktär genom ordens åskådlighet, kongenialitet och
uttrycksfullhet. Ordet »mandolinklang», som melodiskt leker
på läpparna, försinnligar just den åsyftade innebörden.
I hans essayer formar och avrundar sig innehållet rent
no-vellistiskt. Han har den börne lyrikerns behov att känna med
och giva sig hän, och detta förlänar hela framställningen en
starkt personlig färg. Med hela denna Levertins läggning
sammanhänger, att han aldrig analyserar kallt och nyktert. Han
intränger i diktverket genom sin poetiska intuition. En essay
av Levertin kan höja sig till ett poem om poesi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
