Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i82
hjalmar söderberg
sysselsatte hela det sexuella livet endast föga de aktningsvärda
och hyggliga bland männen; de funno dess funktioner osköna
och oanständiga, eller som de helst sade svinaktiga, emedan de
icke kunde utföra dem utan att känna sig som svin.»
Martin Bircks ungdom infaller just under brytningstiden mellan
åttio- och nittiotalen, och han har haft svårt att finna jämvikt
mellan de motsatta strömdragen. »I hans uppväxtår hade en
ny litteratur brutit sig fram, som stod i strid med den härskande
samhällsmoralen och arbetade på att förändra den. Nu hade den
tystnat. Det var dock så litet uträttat, nästan ingenting, och
redan släppte man taget. Det man hade kämpat för och för
vars skull man hade tagit och givit så vassa hugg, det befanns
nu plötsligt vara »åttiotal» och som sådant en gång för alla
slutrannsakat och dömt, vägt på en våg och befunnet för tungt.
Runt omkring honom dqftade i stället poesiens blå blomma som
o
aldrig förr. Ater en gång klingade de gamla orden som nya;
jorden blev ung på nytt, åter fylldes skogarna och vattnen av
centaurer och nymfer, riddare och jungfrur lustvandrade i
solnedgången, och åter en gång stod Visan själv med vidöppna
ögon, klara av den långa sömnen, i folkets mitt och sjöng som
hon icke hade sjungit på hundra år. Martin älskade denna poesi,
dess rytmer och ord smögo sig in även i de vers han själv satt
och petade med i skymningen, och likväl var honom allt detta
så besynnerligt främmande. Världen var ju likväl densamma som
förut, allt gick sin vanliga gång, och ingen seger var vunnen —
var tiden inne att sjunga? Det är sant, när han såg närmare
efter, fann ban väl också i den nya diktningen idéer på grunden,
och också dessa idéer stodo i uppenbar strid mot den gängse
moralen. Men det märkte endast få, och nästan ingen fäste
något avseende vid det. Det var ju vers!»
Bakom dessa ord ligger otvivelaktigt en självbekännelse.
Även annorstädes finnas antydningar om att Hjalmar Söderberg
kände sig i någon mån främmande för tidens utveckling. I en
av hans tidigaste noveller, »Ur glömskan», skriver en smula bittert
den unge författaren Henrik Cleve, som sysslar med en roman :
»Men jag är rädd, att det blir en omodern bok, det skall ju vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
