Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i82 hjalmar söderberg
eld (1918) är en religionshistorisk berättelse och dialog. Denna
produktion är icke överväldigande genom sin kvantitet. »Jag
hör ju till dem som få betalt för att tänka; det är mitt
levebröd», säger han med en suck, men tyvärr »jag tänker så
litet. Och det är det, som är orsaken till min fattigdom.» —
Men han kunde även tillägga, att hans konstnärliga principer
såväl som hela hans temperament av vek och epikureisk
livs-ironiker förbjuda en massproduktion.
Hjalmar Söderberg är först och främst en oöverträffad
con-teur i svensk litteratur. Han förstår att på några sidor kvickt
och medryckande fånga en situation, teckna en profil, fixera en
förbiilande stämning av löje eller vemod. Man återfinner honom
o
alltid som flanören. Återfinner honom även i den meningen,
att han vanligen själv personligen är med på ett hörn av
skildringen. Av det rena intet gör han ofta endast genom sin
kvickhet ett litet mästerstycke, som går land och rike ikring. Vad är
det egentligen för märkvärdigt med att Hjalmar Söderberg under
sin vistelse i München beställer en väst med fem knappar i
stället för sex? Eller vad kan det komma ut ur en sådan
dumhet, som att hos en grafolog begära två uttalanden till olika
pris om sin handstil? I båda fallen blir det till en historia, som
man läser och till och med läser om med nöje. Och detta är
regel: hans minsta historier äro nästan de bästa. Av en
anekdot eller ett kvickt svar (»Kristian och Fredrik») formar han en
hel liten levande scen. En av hans mest oefterhärmliga historier
är berättelsen om den underliga spiritistiska prinsessan, dotter
till en garvare Lundholm på Söder och änka efter en kalmuckisk
diplomat. Hela denna historia om det »sjätte sinnet» och
baronessan von Ehrensteiss’ i Trapezunt syn insveper oss verkligen
i drömmar av mystik, och när Hjalmar Söderberg slutat, luktande
på sin agapantus, har man en tydlig föreställning om
intelligensnivån i vissa kretsar.
Intet är heligt för hans frivola pänna! Överallt har han ett
skarpt öga för det konventionella, för motsatsen mellan lära och
leverne och avslöjar den obarmhärtigt. Han låter sin vän
generalkonsuln, samhällspelaren, i all sin prakt med ordnar och uni-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
