Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 94
hjalmar söderberg
Han sitter med några stallbröder i en sal, som glimmar av
guld och elektriskt ljus, och ur vars golvspringor det stiger upp
en lukt av förruttnelse. (Drömmen om evigheten.) Två unga
flickor med målade ansikten och en gammal kvinna med rynkorna
fyllda av gips dansa på en tribun, ackompagnerade av orkesterns
vin. Männen samtala om själens odödlighet. »Det är dåraktigt
att tro, att det skulle vara en lycka att äga en odödlig själ», säger
den ene av sällskapet. Och han visar på den gamla gumman,
som dansar på estraden. Hon är elak och ful och fullkomligt
värdelös. Hur löjligt skulle det ej vara att tänka sig, att hon hade en
odödlig själ! Men det förhåller sig på samma sätt med oss alla.
»Människorna likna barn, som leka i en trädgård, omhägnad
av en hög mur. Gång efter annan öppnas en port i muren,
och ett av barnen försvinner genom denna port. Man säger
då till de andra, att det föres bort till en annan trädgård, som
är större och vackrare än denna: då lyssna de ett ögonblick
under tystnad, och sedan fortsätta de att leka bland blommorna.
Antag nu, att en av gossarna är vetgirigare än de andra och
klättrar upp på muren för att se, vart kamraterna taga vägen;
och när han kommer ned igen, berättar han för de andra vad
han sett: utanför porten sitter en jätte, han äter upp de barn,
som föras ut. Och de måste alla föras ut genom porten i tur
och ordning.»
Sällskapet bryter upp. Berättaren irrar länge ikring på öde
och tomma gator och stannar slutligen utanför sin egen port.
Han går in igenom den och stiger uppför trappan. Plötsligen
upptäcker ban, att det är månsken. Varken förr eller senare
hade han sett en sådan måne. Man kunde ej säga, att den
lyste. Den var askgrå och blek och onaturligt stor. Han är
trött och längtar att få sova och är glad, att han endast har
en trappa kvar till sin våning. Men trapporna tyckas aldrig
vilja taga slut. Var gång han tror sig nått upp, vidtager en
ny trappa. Han vacklar upp för ännu en och ännu en. Han
räknar dem ej längre. Plötsligt faller ban på den tanken att
söka läsa namnen på dörrskyltarna. Vilka mänskor kunde bo
i detta babelstorn? Han river eld på en tändsticka och håller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
