Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I O
selma lagerlöf
i 1700-talets manér, ballader och sagospel i fosforiststil och
fornnordiska stycken i götisk anda o. s. v.
Eva Fryxell, dotter till den store historikern, som hade
fattat ett särskilt intresse för henne, sökte placera några av
hennes alster i tidskrifter men lyckades icke däri. Samtidigt
som hon sände dikterna tillbaka, skrev hon till Selma Lagerlöf,
att hon borde bege sig ut i världen för att lära, eljest kunde
hon icke bliva till något. För andra gången begav hon sig till
Stockholm. Under de närmaste åren 1881 —1885 studerade
hon först ett år vid Sjöbergs Lyceum för flickor, därefter vid
Högre lärarinneseminariet, varefter hon anställdes såsom lärarinna
i Landskrona. Under dessa skol- och läroår fick författarskapet
tämligen maka åt sig. Hon skrev föga men publicerade under
denna tid några sonetter i »Dagny».
Allt detta var endast förberedelser. Hon hade ännu icke
varken en egen stil eller egna ämnen, utan då hon diktade
valde hon stoff ur sina böcker och »med friskt mod satte hon
ihop historier om Tusen och en natts sultaner, om Walter Scotts
riddare och Snorre Sturlassons sagokungar». Hon hade ännu
icke någon aning om, att hon i djupet av sin själ bar på en
skatt av minnen, som kunde förtjäna att poetiskt behandlas,
alla dessa äventyr och sägner om framfarna tider och människor
i Värmland, som ljudit i hennes öron från det hon var en liten
flicka. Hon hade stått vid sin mormors sida och lyssnat till
hennes berättelser om det tusenåriga riket och om den
underbara natten, då Jesusbarnet föddes. »O sena tiders barn!»
utbrister Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga, »jag har ingenting
nytt att berätta ér, endast det, som är gammalt och nästan
glömt. Sägner har jag från barnkammaren, där de små sutto
på låga pallar kring sagoberätterskan med det vita håret; eller
från stockelden i stugan, där drängar och torpare sutto och
språkade, medan ångan rykte från deras våta kläder, och de
drogo knivar ur läderslidan vid halsen för att breda ut smör
på tjockt, mjukt bröd; eller från salen, där gamla herrar sutto
i vaggande gungstolar och, livade av den ångande toddyn, talade
om flydda tider.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
