Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I O
selma lagerlöf
en vit orm framför honom. Han vill fånga den, men ormen
glider alltjämt undan, och på det sättet föres han småningom ■
allt djupare in i skogen. Slutligen står han på en
blomster-strödd äng framför en mossbelupen fjällvägg. Reor, naturens
utvalde son, upptäcker strax, att han står utanför en jätteboning:
»Där var ock förunderligt stilla: inte en fågel rörde sig, inte
ett barr spelade i vinden, det var som om allt höll andan,
väntande och lyssnande i obeskrivlig spänning. Han var liksom
kommen in i ett rum, där han ej var ensam, ehuru han ingen
såg. Han trodde, att någon gav akt på honom, han kände det
som om han varit väntad . . .
I detta ögonblick blev han åter varse ormen. Den hade ej
gömt sig, fastmer hade den krälat upp på ett av blocken, som
frosten sprängt ned från fjällväggen. Och strax nedanför den
vita ormen såg han den ljusa kroppen av en flicka, som låg och
sov i det mjuka gräset. Hon låg utan annat täcke än några
spindelvävstunna slöjor, just som om hon kastat sig ned där
efter att natten om hava lekt med älvedansen, men gräsets
långa blad och dess dallrande fjunlätta blomvippor stodo högt
över den sovande, så att Reor blott kunde skymta kroppens
mjuka linjer. Ej heller gick han närmare för att se bättre.
Men sin goda kniv drog han ur skidan och kastade mellan
flickan och fjällväggen, så att den stålrädda jättedottern ej måtte
kunna fly in i berget, då hon vaknade.
Sedan stod han stilla i djupa tankar. Ett visste han genast,
att den tärnan, som sov där, ville han äga; men ännu var han
ej rätt ense med sig själv, hur han skulle handla med henne.
Men då lyssnade han, som kände naturens tungomål bättre
än människornas, till den stora, allvarliga skogen och det stränga
berget. ’Se’, sade de, ’åt dig, som älskar vildmarken, lämna
vi vår fagra dotter. Bättre passar hon dig än slättens döttrar.
Reor, är du värdig den ädlaste gåva?’
Då tackade han i sitt hjärta den stora välgörande naturen
och beslöt att göra flickan till sin hustru och ej blott till
träl-kvinna.»
Han kastar den medförda björnhuden ikring henne, och när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
