Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
selma lagerlöf 2 t i
han det gjort, »dånade bakom fjällväggen ett skratt, vid vilket
marken riste. Det ljöd ej som hån, endast som om något
suttit i stor ängslan och ej kunnat låta bli att skratta, då han
helt plötsligt blev fri från denna. Den förfärliga stillheten och
den tryckande hettan tog ock slut. Över gräset svävade en
svalkande vind, och barren började sin susande sång. Den
lycklige jägaren kände, att hela skogen hållit andan, undrande,
hur vildmarkens dotter skulle behandlas av människosonen.»
Överallt i Selma Lagerlöfs skildringar betonas denna naturens
makt över människosinnet. I »Jerusalem» är det den långa vintern,
mörkret och kölden, skogarnas mystik, som föder det religiösa
grubblet i människornas sinnen. Mästerligt är detta naturens
välde målat i scenen i Stark Ingmars stuga. Socknens folk
äro på dans hos honom. Stark Ingmar har visat Ingmar forsen,
då de plötsligen få höra ett skarpt, ilsket skall såsom av en
hund, vilken driver långt uppe i skogen. Stark Ingmar för
skyndsamt sina gäster in i stugan, lägger hasp och krok för
förstugdörren, stänger spjället och släcker ljuset. Ängslan griper
folket i stugan. Man hör tydligt, att det ej är en vanlig hund.
Det är berghunden. Man hör skallet tätt in på stugan, det går
runt om den flera gånger; därefter avtager det i styrka, och
slutligen kan man följa, huru hunden jagar ner över
Långfors-myren och upp över bergen på andra sidan dalen. Så blir det
alldeles tyst, men därefter höres ljudet åter:
»Det kom farande ned från berget med starkt dån. De
hörde, då det var i bergssluttningen, de hörde, då det var i
skogsbrynet, de hörde, då det var över dem. Det var likt en
åska, som kom rullande fram på jordytan, det var som om hela
berget kom farande och tågade ned i dalen. Och då det var
alldeles inpå dem, böjde alla ned sina huvuden och drogo in
skuldrorna. Det krossar oss, tänkte de, det krossar oss.
Men vad de kände, var ej så mycket’ dödsfruktan, som fasan
för att det kunde vara avgrundsfursten, som drog fram genom
natten med all sin makt. Det, som skrämde mest, var detta,
att de mitt under larmet hörde skri och klagolåt. Det väste
och ven, det skrattade och tjöt, det gnisslade och pep. Dä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
