Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I O
selma lagerlöf
sig analys av förståndet, och å andra sidan är det så sammansatt
och outgrundligt, som livet självt kan vara det. Det ligger
antagligen icke så litet arbete bakom, men skildringarna ge oss
intrycket, att författarinnan endast rådfrågat sitt minne och
nedskrivit en serie av scener, så som hon direkt iakttagit dem.
Detta skildringssätt har väl också bidragit att ge stilen dess
karaktär. Någon god stil i konstnärlig mening är det icke. I
»Gösta Berling» för ansträngd, för orolig och för teatralisk.
Orden sakna glans, uttrycket skarp facettering, perioderna äro
ofta uttänjda, nedtyngda av onödiga satsdelar. I det korta
inledningskapitlet till »Drottningar i Kungahälla» finnes
tillräckligt med modala hjälpverb för en metafysisk roman på tre hundra
sidor! Trots detta och annat äger Selma Lagerlöf en stil och
till och med en högst personlig stil. Man hör stämman, som
talar mjukt men litet högtidligt. Den är stundom litet pratsam
som samtalsspråk lätt kan bliva, men den har något fylligt över
sig, något brett. Det är en äkta episk stil, som rycker allt med
sig, som kommer i dess väg liksom de stora floderna. Det är
en stil, som icke syns, den är rent saklig. Man känner aldrig
någon lust att citera för uttryckets skull. Man minnes alls icke
hennes ord som Strindbergs eller Heidenstams, som ännu efter
åratal kunna dyka upp och verka med sin första friskhet. Men
visionen, som orden utlöst, glömmer man icke. Det är, som om
den, frigjord från orden, smälte samman med ens eget
medvetande.
Även Selma Lagerlöfs berättelsesätt är långt ifrån
mönstergillt. Ofta omnämner hon detaljer, som hon sedan icke använder
(skeppsgossen vid L’Univers’ undergång). Likaledes glömmer
hon stundom drag, som hon redan berättat, och giver två olika
motiveringar av samma händelse. Huvudtanken i hennes större
berättelser står sällan fullt utmejslad och klar. Intet kan vara
mera irreguljärt berättat än »Antikrists mirakler». Och vem
intresserar sig för övrigt för den röda tråden i denna berättelse:
den bortkomna och den eftergjorda Kristusbildens öden och deras
sociala betydelse. Vad man njuter är alla dessa små förtjusande
genrebilder av syditalienskt liv, som lysa likt ett band av rosen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
