Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
selma lagerlöf
2 t i
röda koraller från Napolibukten. Hennes komposition är
överhuvud lös och bygger liksom på bredden; där den ena historien
slutar, tar en annan vid, utan att de strängt taget höra samman.
Det påminner om en gammal sagoberätterska, som förtäljer vid
sin strumpstickning, historia följer på historia, som den ena
maskan häktar i den andra. Men likväl verkar skildringen
medryckande och dramatisk. Trots alla dessa
oregelbundenheter eller till och med stundom i kraft av dessa blir allt
så mycket mera levande. Hennes sprudlande fantasi bär henne
över alla svårigheter och tillåter henne fritt att göra, vad hon
behagar.
En av hemligheterna i hennes förmåga att berätta ligger däri,
att det oväntade alltid inträffar. I de flesta fall vet man, då
man läst några sidor av en bok, huru händelserna i huvudsak
komma att utveckla sig. Men Selma Lagerlöf kan även bereda
en ej alltför ovan läsare åtskilliga överraskningar. Det finnes ett
kapitel i »Gösta Berlings saga», som bär titeln »Gamla visor».
Marianne Sinclaire sitter i sitt rum, ordnande sina brev och
papper. Det berättas, att hon har för avsikt att resa bort för alltid,
sedan hon slagit upp med Gösta Berling och fadern blivit henne
förhatlig. Man tror således, att hon skall resa. Därefter får
man veta, att hon förlovat sig med löjtnant Adrian. Man tror
således, att hon skall gifta sig med honom. Men hon anförtror
oss också, att det inte är av kärlek utan mest av medlidande,
som hon förlovat sig med den fattige löjtnanten, som egentligen
älskar hennes pengar. Nu ärnar hon slå upp med honom och
till tröst giva honom en penningsumma, som sätter honom i
stånd att odla fädernegården. Följaktligen tror läsaren, att
Marianne tänker bryta med honom. Men nu uppträder
löjtnanten själv på scenen, och det visar sig, att han älskar Marianne,
och att Marianne älskar honom. Slutet blir att de efter alla
förvecklingar gifta sig.
Huru skifta icke händelserna i detta kapitel, hållande oss i
ständig spänning! Likvisst må man icke föreställa sig, att det
är ett virtuosstycke, endast tillkommet för att med våld fasthålla
läsarens uppmärksamhet. Tvärtom, den oroliga gången av hän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
