Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
selma lagerlöf
247
men i sina djupaste drag präglad av samma egendomligheter
som »Gösta Berlings saga».
»Jerusalem» börjar som en ättesaga om Ingemarssönerna,
växer ut till en hel sockens historia, till berättelsen om en
religiös väckelse och en pilgrimsfärd till Jerusalem. Därunder blir
den till en storstilad skildring av den svenska bonden, hans hårda
strid med den steniga fosterjorden, hans möda i skog och på fält,
hans oändlighetskänsla och religiösa allvar.
Ett myller av människor, ett helt folk möter oss här. Delvis
hava dessa gestalter en annan karaktär än kavaljererna och
damerna i »Gösta Berlings saga». Här uppträda inga riddare i silke
•och guld, inga damer i svarta spetsslöjor. De äro bönder, slutna
och stela, fåmälta och betänksamma, sävliga och tröga. Deras
syn på tingen kan ofta förefalla nykter och torftig, men den är
ett nödvändigt uttryck för de fattiga förhållanden, under vilka
de leva. Starkt i ögonen fallande är. också deras klokhet, deras
kärlek till den lagbundna ordningen och till den torva, som de
plöjt från far till son. Huru typiskt, att de alla först skåda efter
en hövding och sedan följa honom till det yttersta. »I den
socknen», säges det i berättelsen, »äro de vanda vid, att någon
skall styra och ställa för dem.» Ett annat betecknande drag,
som skarpt framhålles, är bristen på sentimentalitet. De känna
icke till någon pjoskig medömkan med sig själva eller andra,
utan i sinnets hårda läggning erinra de icke så litet om de gamla
isländska sagornas hjältar. De förlora icke fattningen även under
sina största lidanden. Karin Ingmarsson ser klart, att hennes
man, som super, är dömd till undergång, och hon tager kallt
sina mått och steg. När han halvt druckit ihjäl hennes broder
Lill Ingmar, lyfter hon först tyst ned gossen ur vagnen, bär in
honom i lillkammaren och söker uppliva honom. När detta icke
lyckas, går hon in till mannen i storstugan, där denne sitter och
äter frukost, lägger handen på hans skuldra och säger: »Det
är bäst, att du gör dig ett gott mål, ty om du supit ihjäl min
bror, lär du allt få sämre kost än här på Ingmarsgården».
Det är sådana drag som göra dessa bönder till praktiska
samhällsindivider. Kloka och näriga styra och ställa de på bästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
