Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6o august strindberg
denborg så vältaligt och noggrant beskriver, förlägger
karaktäristiskt nog även Strindberg redan här på jorden.
Ar 1896 i december återvände han till Sverige, där han
efter ett hastigt besök i Trelleborg hos en vän, som var läkare,
slog sig ned för att fortsätta sina botövningar i den av Sveriges
nittio städer, som han »avskyr mest», Lund.
Det är emellertid i denna lilla idylliska småstad, som han
återvinner ett relativt lugn. Han kom där bort från det
jäktande litteratörlivet och fann vänner bland en krets av yngre
akademici, som behandlade honom älskvärt och hänsynsfullt,
men även upptog honom med en viss välgörande kritik. Han
talar senare i ett brev om sin studietid i Lund vid femtio år,
då han »lärde mycket av både människor och böcker, tunga
år, dem jag dock icke ville sakna». Säkerligen verkade det
även befriande på honom, att han nu satte sig ned att beskriva
sitt själstillstånd. Han berättade alla de mystiska öden och
hemsökelser han under de sista åren upplevat, och hans analys
blev därunder småningom så klar, att han nyktert kan
redogöra för symptomen. »Allt det som vederfarits mig, återfinnes
hos Swedenborg; hjärtångesten (angina pectoris),
bröstbekläm-ningen, hjärtklappningen, vad jag kallade den elektriska gördeln,
allt finnes där, och sammanfattningen av dessa företeelser bildar
den andliga luttringen.»
Det är med denna skildring av sin sjukdom, som Strindberg
inleder det nya skede av sitt skriftställarskap, vilket i många
avseenden har en annan karaktär än hans åttiotalsproduktion.
Det brusande övermod, den revolutionära virvelvind, som fyllde
hans ungdomsdiktning, har nu stormat ut och lagt sig till ro.
Det är nu en botgörare, som talar. Han ångrar, tar tillbaka
och avsvärjer. De flesta av nittiotalsförfattarna bevarade
alltjämt den modärna vetenskapens uppfattning om världsgåtorna,
även när de togo avstånd från åttiotalets sociala idéer och
litterära program. Heidenstam och Levertin voro ju alltjämt
närmast naturalister i religiöst avseende. Strindberg däremot
nöjer sig icke med tidens panteistiskt-humanitära uppfattning
av religionen. Han var alltid en ytterlighetsman, och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
