Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6o august strindberg
»Den okände» nöjer sig Strindberg ej längre med att se ting
och händelser, former och färger, han ser djupare meningar
och betydelser. Bak vardagslivets tilldragelser spårar hän högre
makters ingripande. De och endast de bliva de verkliga
orsakerna till vad som händer i dramat.
Liksom en gång Prometeus rövade gudarnas eld och förde
den till människors barn, så har också »Den okände» (»han var
ju diktare») velat skänka människorna nya välgärningar. Han
har velat befria dem, ty han kunde ej se dem lida. Men »Den
okändes» gudar äro lika avundsjuka som titanens, och de hava
beslutat att straffa honom. De så misstroendets frön i hans
själ, så att han ser ont, även då man vill honom gott. De slå
honom med blindhet, så att han ej kan skilja mellan sanning
och lögn, mellan drömmens och verklighetens värld.
Men han låter ej böja sig. Alltjämt bor i honom det gamla
trotset. Han hånar och utmanar dessa avundsjuka gudar: »små
borgargudar, som parera klingans s£öt med nålsting bakifrån».
Dessa svara på hans utfordran, de möta verkligen i öppen
mark, och uppe i bergen kämpar han med dem bröst mot bröst.
Hans höftsena röres liksom en gång Jakobs (jämför sista partiet
i »Legender»: »Jakob brottas», i mycket ett slags första utkast
till Damaskusdramat), och i yrsel föres han till asylen. Där
få gudarna honom i sin makt, men först med tillhjälp av
ockulta medel.
Men denna nakna analys ger ingen föreställning om verkets
skönheter, snarare blottar den kanske några av dess svaga
punkter. Det är mindre tankeinnehållet än målningen av »Den
okändes» sönderslitna själstillstånd, som intresserar oss i detta
drama. Makternas kamp med »Den okände» blir psykologiskt
till en strid mellan olika själstillstånd hos denne själv. Hur
skarpt än konturerna äro dragna, blir allt här svävande, blir
till känslodialektik och stämning.
Liksom Strindberg själv kan »Den okände» ej längre skilja
mellan sina reella förnimmelser och sina syner; hans psykiska
liv har så tagit överhand, att de inre förnimmelserna stå för
honom på samma plan som de företeelser, vilka möta hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
