Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6o august strindberg
varandra glidande drömsyner. Denna form framträder typiskt
i »Till Damaskus». Man kan sedan tydligt följa två
utvecklingslinjer i Strindbergs produktion. A ena sidan skriver han
rena fantasistycken, lyfta till en sfär högre och bortom den
vanliga, mysterier och sagospel såsom Advent (1899),
Kronbruden (1902), Svanevit (1902). Hela detta manér kulminerar i det
storartade Drömspelet (1902). Men å andra sidan skapar han under
dessa år ett symbolistiskt-naturalistiskt drama, som rör sig inom
vardagslivets krets och där det övernaturliga icke bryter igenom
orsakssammanhanget utan huvudsakligen framträder som en
symbolisk omtolkning av dessa vardagliga händelser. Hit höra
Brott och brott (1899), Påsk (1901), Dödsdansen (1901) och de
olika kammarspelen.
Advent är något torrt didaktiskt; det är, som särskilt sista
akten visar, avsett att vara ett julspel och är nästan anlagt
som en medeltida moralitet om skuld och straff. I symbolisk
form belyses, huru de orättfärdiga straffas och de goda
belönas med en rättvisa, som ej är av denna världen; men
detta gamla och välkända innehåll är gjutet i en originell
och intresseväckande dramatisk form. Det finnes en scen, vilken
halvt allegoriskt erinrar om våra första föräldrars vistelse i
paradisets lustgård. Djävulen, »Den andre», som spelar en
framstående roll i dramat, är originellt uppfattad såsom en esprit
correcteur, en varelse, vilken själv gör bot och långt ifrån att
locka andra på onda vägar spökar utanför helvetet för att
skrämma människorna därifrån. Högst egendomligt är också
helvetet satt i scen som »en väntsal». Här som mångenstädes
i dramat är det Swedenborgska idéer, som gå igen. ■— De dödas
bal vid midnattstid, anförd av »Den andre» som ceremonimästare
och där musiken spelar för full orkester men ljudlöst, där den
gamla lagmanskan, utstofiferad som en rococoprinsessa, dansar
med »prinsen», den puckelryggige eleganten, båda högtidligt
och trist allvarliga som begravningsgäster, allt under det att en
obestämbar liklukt svävar kring alla dessa dödsmasker — denna
scen är av en förfärande och uppskakande hemskhet.
i Kronbruden är det åter skuldmotivet, som behandlas. Hand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
