Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6o august strindberg
oss även en idé, som vid denna tid livligt sysselsatte Strindberg,
nämligen återlösningsproblemet. Det blir en särskild sida av
det grubbel över skuld och straff, som aldrig lämnar honom.
I dramat fäller Eleonora följande ord: »För mig finns icke tid
och icke rum; jag är överallt och när som helst! Jag är i min
fars fängelse och i min brors skolrum, jag är i min mors kök
och i min systers butik långt borta i Amerika. . . Ja, alla
människor äro mina vänner. . . vill du låta mig upptaga dig, så
skall jag lida för dig också». Eleonora är ett offer för faderns
förbrytelse, men genom henne strömmar åter glädjen in i hemmet.
Tankegången återfinnes ofta hos Strindberg. Redan i »Till
Damaskus», (del III) tolkar »Den okände» sin dunkla längtan
efter »försoningen med mänskligheten genom kvinnan». I
»Kronbruden» blir Kerstis bortgång ett slags försoningsdöd, och över
hennes lik räcka fienderna varandra handen. I »Drömspelet»
har guden Indras dotter tagit mänsklig gestalt för att lära känna
varats smärta och människornas strider, och hon går slutligen
i döden för att bära deras klagan fram till tronen.
Det intressantaste dramat inom den naturalistiskt
symbolistiska gruppen är emellertid Dödsdansen. Det har blivit föga
uppskattat i Sverige, väl närmast beroende på dess oerhörda
brutalitet; särskilt de två första akterna, fyllda av äktenskapligt
gräl mellan tvänne lågsinnade, av livet härjade och var på sitt
sätt osympatiska makar, äro stundom nästan outhärdliga.
»Dödsdansen» är överhuvud Strindbergs mörkaste drama, fruktansvärt
i sin uppfattning av livet och med en brutalitet i uttrycken,
t. ex. i dödsscenen, som även hos Strindberg är enastående.
Men aldrig varken förr eller senare har Strindbergs
karaktärsteckning visat sig så djup och mångsidig. Ofta är den
enkel och osammansatt, med en eller två dominerande
egenskaper. Här däremot bryter sig ont och gott, vekt och cyniskt,
högt och lågt på ett sätt, som erinrar om naturens eget
hemlighetsfulla spel i människosinnet. Människorna äro
outgrundliga som livet självt, eller som Kurt yttrar i dramat: »Jag
förstår mig inte på människor alls! . . Jag börjar nämligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
