Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6o
august strindberg
komma till den åldern, då visdomen erkänner: jag vet
ingenting, jag förstår ingenting.»
Huvudinnehållet koncentrerar sig kring de båda
huvudpersonerna, kaptenen och hans hustru, som i tjugofem år gjort
livet till ett helvete för varandra, sammanbundna av dessa
otaliga rotfasta trådar, som växa mellan makar i hat såväl som
i kärlek. De kunna icke slita sig lösa från varandra. I sina
grunddrag igenkänner man i dessa båda gestalter ryttmästaren
och Laura i »Fadren». Det finnes en tydlig förbindelseled
mellan dessa båda dramer. Kaptenens karaktär har dock framför
allt likhet med Shakespeares Richard III, en av de mästerligaste
brottslingstyper någon skald skapat; och Alice har i sitt väsen
mycket av lady Macbeths kallblodiga beslutsamhet och
hjärtlösa hårdhet. Men vilken bedårande kvinna kan hon icke också
vara! Huru klok och förståndig i förhållande till sin dotter,
hennes avbild, den vackra och stolta och lidelsefulla Judith.
Och huru full av moderlig medkänsla mot den stackars Allan,
som låtit fånga sig av Judith och lider de första kärlekskvalen.
Av dessa scener förstår man den tjusning hon övat och — ännu
kan utöva på Kurt.
Kaptenen är skenbart en godmodig man, som anlagt en mask
av grov cynisk humor. Han är i detta avseende mest lik Borg
i »Röda rummet». Men under denna för övrigt ej alltför
tilltalande yta sticker fram den hjärtlösaste egoist. Det är en
vampyr, som dricker andras blod, en despot, som med sina breda
fötter nedtrampar och förstör. Det är en skurk av gemen art;
ban har till och med en gång av plötslig instinkt sökt mörda
hustrun. Men Strindberg har här fördjupat det psykologiska
problemet. Vad är egentligen en skurk? Det är den eviga
fråga, som Strindberg här å nyo uppkastar. Han har rört vid
den tidigare i »Paria», där han mot Ola Hansson betonade, att
skurken ej var så omedveten, som han kunde synas. Här är
hans ståndpunkt den rakt motsatta. Människan är så oklar om
sig själv och sina mål, att hon går vilse; mycket som göres i
gott syfte, blir till ont och tvärtom. »De veta icke, vad de
göra.» Det är kaptenens sista ord om hustrun och vännen;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
